ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Privilegier innanför klostrets murar
Det var gott om kloster i renässansens Venedig, nästan ett vid varje kanal. Nunnorna var många fler än munkarna eftersom många familjer i de övre samhällslagren placerade en stor del av sina döttrar i kloster på grund av att hemgifterna hela tiden pressades uppåt. Naturligtvis var en del av dessa nunnor inte alltid speciellt troende. Framför allt de nunnor som hade en påtvingad, och i vissa fall rentav obefintlig, kallelse. I stället levde de ett högreståndsliv innanför klostermurarna, med vackra kläder, god mat, gott vin och med en hel del privata tillhörigheter. Som en reaktion på reformationen under 1500-talet försökte den katolska kyrkan förnya sig och rensa bort de värsta avarterna. Exempel på sådana är skörlevnaden i klostren och avlatshandeln. Denna förnyelse kallas motreformationen och den ledde till att förhållandena i Venedigs nunnekloster blev betydligt striktare. Bland annat infördes total klausur, vilket innebar att nunnorna inte fick lämna klostret, eller ens personligen träffa personer utifrån, om inte dessa var nära släkt. En annan följd av restriktionerna var att de kyrkliga myndigheterna började genomföra regelbundna visitationer i klostren för att själva se hur och om reglerna efterlevdes. Det gjorde de inte, föga förvånande. Ibland gick det till och med så långt att nunnorna och deras anhöriga ställdes inför rätta. Om detta handlar boken Nunnorna i Venedig. Om klosterliv och trotsade löften av Mary Laven. Författarinnan, som är filosofie doktor i historia i Cambridge, har gått igenom visitations- och rättegångsprotokoll gällande förhållandena i klostren och ger utifrån dessa dokument en belysande bild av hur livet levdes i Venedigs nunnekloster under framför allt senrenässansen (1500- och 1600-talen). Debutanten Laven har lyft fram ett antal kvinnoöden. Bland dessa återfinns Arcangela Tarabotti, som var mycket bitter på sin familj för att den satte henne i kloster mot hennes egen vilja. Hon skrev på ålderns höst en bok om sitt liv. Vidare berättas det om de företagssamma nunnorna Laura Querini, som öppnade ett hål i muren för sin älskare; Faustina di Polo, som rymde tre gånger; och Gratiosa Raspi, som rymde till ett munkkloster utklädd till man. Förutom dessa möten med dåtidens nunnor lyckas Laven levandegöra den komplexa klosterkulturen i senrenässansens Venedig, där egentligen ett väldigt fåtal kan ha varit riktigt nöjda med tillvaron. De intvingade nunnorna längtade ständigt efter världen utanför, och försökte få del av den så mycket de kunde genom att exempelvis vara mycket generösa med gåvor och bakverk. Även de nunnor som hade kallelsen måste ha känt sig otillfredsställda på grund av sina intvingade medsystrars ständiga kontakt med omvärlden och deras många ägodelar och skvallrande. Jag fann boken både intressant och
lättillgänglig och rekommenderar den starkt. Den ger en bra
inblick i hur livet kunde te sig bakom de tunga klostermurarna i 1500-
och 1600-talens Venedig. | |||||
Copyright
© 2004, Kulturtidskriften Café Crème |
||||||
|