Prosa

Långt hemifrån
Av Lovisa Lundh-Duprat, CC:S unga skribenter

- Hugo! Du får komma ut nu! ropade husse Jimmy.

Jag tittade upp. Ytterdörren stod öppen. Man såg det gröna gräset utanför.

Det jublade inom mig. Jag reste på mig, lite stelt, och gick till dörren. Jag stod i dörröppningen och snusade doften av nyklippt gräs. Sedan tog jag sats och sprang ner för den lilla trappen, ut på gräset. Sedan vet jag inte vad som flög i mig, men jag sprang ut på grusvägen, där bilar väldigt sällan passerade. Men det var inte det som förvånade både mig själv och mina ägare Jimmy och Maria. Utan det var att jag fortsatte att gå, inte mot ladan som låg i ruiner efter branden för några år sen, utan åt motsatt håll, mot Kil. Å det hållet fick jag aldrig gå utan koppel.

- Hugo! ropade Jimmy. Var gör du?

Jag fortsatte att gå åt samma riktning. När jag såg att Jimmy började springa efter mig, började jag springa själv. Jimmy lyckades inte hinna ikapp mig. Han stod andfådd på grusvägen och såg mig försvinna längre och längre bort.

Efter ett tag var jag trött och började gå normalt igen. Jag var i Kils centrum nu. Jag bara fortsatte att gå, jag brydde mig inte om alla blickar. Snart var det skog igen. Jag hade aldrig varit här, bara när jag suttit i bagageluckan i mina ägares bil. Men där såg man inte något, jämfört med vad man såg nu. Alla granar var mycket högre än vad jag trott innan, och nu fick jag känna doften av skogen. Skogen nära stugan där jag hade bott förut hade jag varit i många gånger. Allt här var alldeles nytt. Det började värka i tassarna efter att ha gått på grusvägen så lång tid. Jag gick åt sidan och började gå på gräset precis intill skogen. Där var det mycket skönare att gå.

Det blev inte särskilt mörkt nu på sommaren, och temperaturen sjönk inte. Jag började bli riktigt trött nu. Jag gick in mellan granarna och kurade ihop mig. Men jag kunde inte somna, jag ville bara fortsätta gå. Tankarna var motstridiga i mitt huvud, men till slut bestämde jag mig för att stanna i skogen och sova. Ugglor hoade högt, det störde mig. Jag hörde lite prassel här och där, det var säkert en skogsmus eller någon skogshare. Jag oroade mig inte för någon björn, älg, varg eller kanske grävling. Det var inte ofta man träffade på sådana djur här i Värmland. Även om vargen var Värmlands landskapsdjur, så hade den nästan dött ut.

Jag vaknade tidigt, kände jag på mig. Solen hade inte vågat sig fram mellan trädstammarna än, och himlen var en blandning av ljusblå och rosa. Jag tvekade inte att fortsätta gå. Egentligen visste jag inte varför jag gick där. Antagligen för att jag ville vara med om något nytt, kanske något äventyr. Jag var kanske trött på mitt dagliga liv? Där gick jag och funderade. Men jag hade ändå ingen hemlängtan, jag ville veta var vägen gick och upptäcka nya spännande saker. Solen började gå upp och värma, och fåglarna vaknade till liv för att sjunga deras härliga sånger. Jag njöt av den underbara sommarmorgonen. Inget eller ingen kunde förstöra den, ens ändra den.

”Pang!”

Jag ryckte till. Vad var det?

”Pang!”

Nu förstod jag vad det var. Skott. Antagligen från ett gevär. Då gick det upp för mig varför jag hörde skott. Jägare! Jag var redan panikslagen. Jag funderade ivrigt på att springa min väg, men ifrågasatte min idé. Var det det bästa jag kunde göra? Det kanske var bättre att bara lugnt gå sin väg?

”Pang!”

Men jag var alldeles för stressad för det, jag var för stressad för att ens tänka. Jag tog ett språng och sprang så fort jag kunde.

- Hörde du? Det är någon som kanske har hört eller sett vad vi gör? sa den ene jägaren. tänk om det är en dum tonårsunge som tänker skvallra om att vi jagar!

- Han kanske inte vet att det är olagligt, mumlade den andre.

De två jägarna sprang ut på grusvägen. Jag började känna värk i min tass som just läkt, så jag var tvungen att stanna.

- Där! En hund! sa jägaren som jag först hört säga något. Han skulle vi ju kunna träna till en bra jakthund!

Den andre jägaren höll med. De började att springa efter mig. Jag blev ännu mer panikslagen. Jag försökte springa, men min tass värkte så förskräckligt.

”Jag tänker absolut aldrig i mitt långa eller korta liv bli en jakthund!” tänkte jag. Då hade jag alla övertygelser. Även om jag hade så ont i min tass att jag knappt kunde röra mig, även om jag kunde svimma, kanske dö av smärta på vägen, så skulle jag springa det snabbaste jag kunde, för mitt liv. Det gjorde jag också. Tassen värkte ordentligt. Jag gjorde så gott jag kunde för att tänka på något annat. Jag försökte inrikta mig på att springa undan jägarna. Jag bara fortsatte att springa. Snart glömde jag att titta bakom mig. Jag sprang lika fort som en kanonkula, inget kunde hindra mig. Jag glömde bort tid och rum. Ända tills det gjorde så ont i tassen att jag ville dö. Jag stannade och såg mig omkring. Var var jag? Långt hemifrån, ja, det visste jag redan. Kunde jag möjligtvis redan vara utanför Värmland? Ja, möjligtvis. Kunde jag vara utanför Sverige? Nej, det var omöjligt. Så långt kunde jag inte springa utan att se vatten, så långt kunde jag inte ens springa över huvud taget! Jag var långt hemifrån, men ändå kvar i Sverige. Men tänk om jag ändå var i Norge? Eller åtminstone i närheten? Hade jag sprungit nedåt i Sverige? Eller kanske uppåt? Jag gissade på att jag tagit mig nedåt i Sverige. Det var det mest logiska jag kunde komma fram till.

Det var kanske konstigt, att en hund som jag kunde så mycket geografi? Hur jag lärt mig det, det vet jag inte. Men Jimmy, min gamla husse, var i alla fall naturfantast. Han pratade ofta och mycket om det. Jag älskade att lyssna på hans berättelser om sina resor. Han var lärare i geografi för mellanstadiet. Han var mycket populär, och berättade alltid om sina lektioner när han kom hem, även om de var misslyckade. Han hade så starkt självförtroende, han var så säker på sig själv. Han måste ha blivit väldigt snopen när jag rymde. Jag var ju själv en så snäll hund. Och undrar vad Maria tyckte om mig? Jag var ju mest Jimmys hund. Men Maria brydde sig om mig också, förstås. Hon tyckte att jag var en snäll hund. Så lugn, tillmötesgående, kelig.

Egentligen, oj vad trött jag var! Jag hade sprungit länge, ifrån jägarna. Min tass värkte förskräckligt. Nej, det var klart bäst att lägga sig ned och sova. Men jag var så hungrig! Och jag var inte en hund som jagade. Inte heller den hund som var beroende av hundgodis. Nej, jag gillade mest den typen av foder som passade mig bäst. Fast jag höll aldrig reda på namnet. Det tyckte jag inte var så viktigt. Men vad skulle jag äta i skogen? Det fanns väl ingenting? Eller… Just det! Nu mindes jag vad Jimmy sagt till mig för något år sedan:

”De blåa runda bären kan alla sorts djur äta. De heter blåbär.”

Det nästan jublade inom mig. Mat! Jag skulle få mat! Fast jag var tvungen att leta efter det…

Jag var tvungen att gå långt in i skogen innan jag hittade några bär över huvud taget. Och sen kom jag på att bären kom först på sensommaren. Men jag hittade några få, ganska omogna bär som var ätbara. Sedan provade jag några illröda bär som enligt människorna kallades lingon, om jag kom ihåg rätt. Jag oroade mig inte speciellt för att bli dålig i magen, det tyckte jag inte att jag hade tid för. Till slut lade jag mig i alla fall ned för att sova en djup, djup sömn.

En fågel flaxade till i en gran och jag vaknade. Jag hade sovit länge, solen var redan högt på himlen. Tassen var mycket bättre. Det kändes som om jag aldrig någonsin hade skadat den, inte ens som om jag haft ont. Jag planerade min resa för i dag i mitt huvud, men plötsligt slog det mig: varför gick jag egentligen här, och när skulle jag stanna? I alla fall inte nu, tänkte jag. Så jag gick i samma riktning som förut. Snart kom jag till en asfalterad väg. Jag gick längs den ett par timmar, sedan beslutade jag mig för att gå över, där det fanns mera mjukt gräs att gå på. Jag satte tassen på vägen.

”Ett, två, tre!”

Jag gick över, just som jag hörde något tutande. Jag vände blicken åt det håll tutandet kom ifrån. En… Vad hette det? En lastbil! Jag stod som paralyserad. Jag kunde inte röra mig, jag visste inte varför. Jag såg lastbilen komma närmare och närmare.

”Hej då, liv…” tänkte jag lugnt.

- Akta dig, din dumma hund! hördes en röst.

En medellång man slängde sig över mig och rullade runt med mig i sina armar. Vi kom in på gräset på andra sidan vägen. Han hade räddat mitt liv. Jag tittade upp på honom. Han påminde om Jimmy. Fast det var ju förstås inte Jimmy. Jag tittade länge på honom, med en tacksam blick.

- Se dig för nästa gång, sa han lugnt och log milt.

Då förstod jag vad jag höll på med. Varför var jag flera mil hemifrån? Varför hade jag lämnat min husse och matte som älskade mig så och som jag älskade tillbaks? Varför lät jag dem sakna mig? Och varför lät jag mig själv sakna dem? Allt det här var så dumt. Jag stod där länge. Jag bara glodde rakt fram. Sedan vände jag om. Först nu började min resa. Resan hem igen.

- Du hör inte hemma här va? frågade mannen.

Jag nickade så gott jag kunde.

- Men du har ju inget halsband! Jag skulle aldrig kunna hjälpa dig hem! Bara om…

Jag gjorde ett gnällande ljud som lät frågande.

- Skäll när vi närmar oss ditt hem! Skäll igen när du kan gå själv, okej? Jag litar på dig, du verkar vara en smart hund.

Åh, vad lättad jag var! Jag skulle få komma hem! Och få en vän! Bättre än så här kunde det knappast gå vid det här laget!

- När jag såg dig och lastbilen… Jag tänkte liksom… Varför spilla ett liv bara för något sådant här? sa mannen som räddat mitt liv. Det har inträffat flera olyckor här förut! De flesta tänker ju: Det är ju bara en hund! Men jag tänker annorlunda…

Jag var lite besviken över att jag var hund, jag kunde inte tacka eller hålla med så att han förstod. Jag gjorde så gott jag kunde för att se vänligt på honom.

Jag måste ha somnat, för jag vaknade av att mannen skakade mig.

- Hörru, du får inte sova! Du måste vara beredd när du känner igen trakten! Du har redan fått sova en halvtimme!

Det var inte sant! Vi hade redan kommit till Kils centrum! Det var högst tio minuter kvar! Och snart såg jag skogen, min skog! Och backen… Där var huset! Jag skällde högt.

- Är det här du bor? Du har kommit riktigt långt hemifrån, må jag säga! Det är ju redan mörkt!

Ja, det var det verkligen. Men det var tänt inomhus. Jag pustade ut.

- Jag följer dig till dörren, sa mannen.

Han knackade på. Jimmy öppnade. Jag skällde högt.

- Hugo! Är det du, är du hemma? Jag var så orolig!

Ja, jag var hemma, otroligt nog. Jag hade redan riskerat mitt liv två gånger, men nu var jag hemma! Det jublade inom mig. Jag var tillbaka, till min kära husse och matte, jag kunde andas ut, inte behöva vara rädd igen. Och jag lovade mig själv: Jag skulle aldrig rymma igen.

FLER PROSASTYCKEN I CAFÉ CRÈME:
Fackpampen; av Kent Niemi
Man O'Man; av Måna Berger
Ett chartrat plan kl. 06.30; av Robert Peszkowski
Masspsykos; av Kent Niemi
De ensamstående lesbiska negermammornas manifest; av Klas Lundström
Ro i tidens flöde; av Måna Berger
Den snabba tjuven; av Tora Lindberg
Mona-Lisa; av Kent Niemi
Vattenkaraff; av Kent Niemi
Bara blind såg jag dig; av Björn Gustavsson
Väntan; av Måna Berger
Sommaren låg som ett oändligt fält bakom henne
Johannes; av Björn Gustavsson
Barnprosa: Kotte och jag; av Sofie Carlsson
Barnprosa: Nej, det är inte sant!; av Lovisa Lundh—Duprat
Natt i himlen; av Björn Gustavsson
Bertil Näslund; av Björn Gustavsson
Salt och peppar; av Lovisa Lundh—Duprat
Midsommarresa till ingenstans; av Björn Gustavsson
Var är mina proppar; av Björn Gustavsson
Operation X eller Spionen som glömde sitt uppdrag; av Björn Gustavsson
Chagall skulle ha låtit henne flyga; av Björn Gustavsson
Lukten av citron; av Lydia Duprat
En julberättelse; av Måna Berger
Present till Arafat; av Lydia Duprat
Genuine Imitation Replica; av Paul Schreiber
Den lilla blå av Björn Gustavsson
Jojomannen; av Måna Berger
Maran; av Lydia Duprat
Mobiltelefonlandet;av Björn Gustavsson