ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Om en republik som självdog
Ära och frihet var dygder som skattades högt i republikens Rom. Detta tog sig exempelvis uttryck i det faktum att staten ytterst styrdes av två konsuler som innehade detta ämbete, liksom alla andra ämbeten, i ett år i taget. Ingen skulle kunna vara ensam styrande, och ämbetena tillsattes genom val. De ämbeten man traditionellt gick igenom innan man nådde konsulsposten var quæstor respektive prætor om man var patricier (adlig) och tribun om man var plebej (icke-adlig). Äran nåddes genom att kämpa tappert på slagfältet, genom att vara bevandrad i den retoriska konsten och genom att aldrig tappa ansiktet. Den romerska republiken upprättades 509 f Kr efter att den siste romerske kungen störtats på grund av sin despotism. Titeln kung fick efter detta en dålig klang i Rom och förbjöds. Under den republikanska tiden expanderade Romarriket. Detta var möjligt tack vare namnkunniga härförare som till exempel Sulla, Pompejus och Caesar. Den senare kom att adoptera en viss Octavianus, senare Augustus, som kom att bli dödsstöten för republiken under tiden runt vår tideräknings början. Republiken blev också scen för berömda statsmän som Cicero och Cato, som bägge har gått till historien, om än på skilda premisser. Den förstnämnde för sin stora vältalighet och den sistnämnde för sitt förkroppsligande av republikens ideal. Intressant är att republiken egentligen självdog, och att Augustus aldrig utropade sig själv till kejsare. Han följde republikens lagar. Vad han gjorde var att skapa fred i imperiet, vilket ledde till att ämbetena mer eller mindre försvann. Den tidigare så högt skattade friheten försvann successivt, eftersom den under republikens sista sekel hade lett till ett flertal inbördeskrig. Som Cicero sade: - Frukten av för mycket frihet är slaveri. Tom Holland, som är journalist och författare, har skrivit boken Rubicon. Den romerska republikens uppgång och fall som behandlar just denna spännande epok i den klassiska historien. Titeln anspelar på Caesars marsch över floden Rubicon då han ledde sina trupper mot Rom. Detta var något man egentligen inte gjorde ostraffat, eftersom staden Rom ansågs som närmast okränkbar. Caesar valde dock denna väg och vann därmed makten, eftersom större delen av senaten valde att fly från huvudstaden. Boken är kronologisk, förutom förordet som tar avstamp i när Caesar kastade sin tärning vid Rubicon. Holland bygger upp historien utifrån de spådomar som en sibylla gav en romersk kung före republiken, och återkommer med jämna mellanrum till dessa spådomar, som under lång tid kom att förvaras i Jupitertemplet i Rom. Mer än halva boken ägnas åt republikens sista sekel, då de ovannämnda stora herrarna uppträder och då republiken tycks ganska kaotisk. Sannolikt beror detta på att det var just händelserna under detta århundrade som lade grunden till vad som komma skulle – det romerska kejsardömet – och i förlängningen vårt nutida västerländska samhälle. Som alltid handlar historien om orsak och verkan, och Holland gör i boken ett i mitt tycke lyckat försök att förstå och förklara de faktorer som bidrog till den romerska republikens fall. Boken är lättsamt och spännande skriven och som läsare rycks man med i alla politiska turer och intrigspel. Den enda invändningen är att det ibland är svårt att hänga med i vem som är aktör för tillfället, eftersom namnen är snarlika. Dock ligger detta problem i ämnets natur och inte i boken i sig. En tanke som dyker upp tämligen ofta under läsandet av Rubicon är den stora likheten mellan republikens Rom och dagens stormakter. Idealen tycks i mångt och mycket vara desamma, och så även maktspelet. Betecknande kan sägas vara att även den sena republiken brottades mot terror. Jag ska dock låta det vara osagt var liknelsen slutar. Föga förvånande rekommenderar
jag boken starkt. Den väckte ett något slumrande intresse för
Romarriket hos mig själv, både på grund av ämnet
i sig självt men också på grund av att boken är
så välskriven. Jag kommer definitivt att läsa mer om denna
period efter att ha läst Rubicon. Författaren tycks
dessutom vara begåvad med en viss humor och han har en förmåga
att använda denna på ett bra sätt utan att det blir plumpt.
Alltså rekommenderar jag alla som tycker om och är intresserade
av allt från historia till intriger att läsa Rubicon!
| |||||
Copyright
© 2004, Kulturtidskriften Café Crème |
||||||
|