Politiserad teater - Singoalla i Hagaparken
Av Andreas Hedberg

När Teater i Haga gör dramatik av Viktor Rydbergs ungdomsroman Singoalla blir det i form av ett sångspel. Historien om riddar Erland Måneskölds kärlek till en flicka av det vandrande folket berättas med hjälp av svensk och romsk folkmusik, allt med den lummiga Hagaparken som suggestiv dekor. Men passar politik och teater verkligen ihop?

Snart 150 år har gått sedan Viktor Rydberg skrev sin roman, och sedan dess har mycket förändrats. Inte minst vår bild av romerna. När regissören Bobo Lundén började skriva på sitt manus fastnade han först i Rydbergs ålderdomliga fördomar. Texten fick skrivas om i samarbete med styrelsen för Romskt Kulturcenter, och premiären fördröjdes. Resultatet blev en kompromiss mellan Rydbergs romantiska saga och modern svensk integrationspolitik. Vissa känsliga scener har därför förändrats eller helt uteslutits. Stölden av klostrets silver sker inte längre som en följd av medfödd tjuvaktighet, utan som hämnd i svartsjukedramat mellan Erland, Singoalla och hövdingasonen Assim. Till den ursprungliga historien läggs också små historielektioner om förhållandet mellan romer och bofasta.

Det råder knappast något tvivel om att Teater i Haga har goda intentioner med sin föreställning. Att motverka fördomar är rentav ett uttalat mål. Men det är endast i undantagsfall som dramatiken tjänar på att späs ut med politik, och Singoalla är inte något sådant undantag. Föreställningen vid slottsgrunden blir inte mycket mer än en kompromiss, politiskt korrekt men synnerligen ljum. Trots den långa skrivprocessen känns texten halvfärdig och orytmisk. Romanens berättelse om Erlands feberheta kärlek - kanske Rydbergs allra bästa författarprestation - slarvas bort bakom föreställningens politiska motiv. Också skådespelarna verkar osäkra. Frans Wiklund övertygar inte som Erland, Isabel Reboias Singoalla begränsas av överdriven distansering. Hans Calderas pondus går däremot inte att anmärka på, han är både trovärdig och sympatisk i rollen som hövdingen Oscar. Allra bäst är ensemblescenerna, exempelvis då Assims moder förgiftar Erland i första aktens slutskede.

Sedd som en helhet överlever föreställningen på sina välplacerade musikinslag. Tillresta romska musiker bär hela berättelsen, och excellerar i traditionella stycken som 'Tjej Tjukarie' ('Vackra flicka', notera att svenskan här har lånat ett ord från romani) och 'Gelem gelem' ('Jag har vandrat', romernas nationalsång sedan 1978). När Hans Calderas förenar ensemble och publik i en improviserad slutsång känns det rentav som att kvällskylan i parken inte längre biter.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.