Cindy Sherman. Untitled #225, 1985.Collection Olbricht

Om rätten att definiera sig själv
Av Andreas Hedberg

Kulturhusets senaste storsatsning, fotoprojektet ”En dag i Sverige”, rabblade schabloner utan att ifrågasätta dem. Ersättaren är en rejäl botgöring. Utställningen ”Speglingar” griper tag i cementerade samhällsroller och attackerar dem så ihärdigt att de slutligen spricker, detta med hjälp av fyra egensinniga kvinnor med synnerligen starka och välartikulerade viljor.

”Speglingar” är en återblick, ett historiskt kikarsikte i fyra salar. I tre kvinnoöden speglas ett fjärde, och vice versa. En av < postmodernismens skarpast skinande fixstjärnor, den amerikanska fotokonstnären Cindy Sherman, får med sitt lekfulla ifrågasättande av könsrollerna förtydliga embryon av uppror hos tre postumt omvärderade föregångare.

Sedan 1970-talet har Sherman stått modell för sina egna konstverk, utan att för den skull syssla med självporträtt. I stället kretsar hennes skapande, ä nda sedan genombrottsverket Untitled Film Stills, kring schablonbilderna av kvinnan. I svartvita fotografier, ett pastischartat återsken av 40- och 50-talens b-filmer, poserar Sherman som självsäker vamp, orolig tonåring eller vilsen småstadskvinna bland skyskrapor. I Centerfolds leker hon med herrtidningarnas mittuppslag, och åstadkommer en så grym parodi att beställaren, en konsttidskrift, vägrade ta emot verket. Resultatet var helt enkelt för likt originalet. Men fotografierna visar Sherman fullt påklädd. Osäkert och tafatt sträcker hon ut sig på golvet, som slagen till marken av kamerans "male gaze". Hennes blick är vilsen och undergiven, men sarkastiskt förvrängd i en avsiktlig överdrift.

Sherman berättar historier genom att förklä sig själv. Ibland handlar berättelserna om illustrativa kvinnoöden, som liksom sväller ut, krossar ramen och förvandlas från stillbilder till spelfilmer, andra gånger handlar fotografierna om modehusens skenvärld eller om renässanskonstens löjliga plastighet.

Shermans konstnärskap får i utställningen tjäna som kontext åt historiska kvinnoporträtt. Ibland är parallellerna självklara, andra gånger mer tvivelaktiga. Den italienska grevinnan Virginia de Castaglione uppträdde efter eget tycke som litterära och mytologiska gestalter men underkastade sig samtidigt många av den traditionella kvinnorollens attribut. Samtidigt som hon fogar sig till konventionerna är hon djupt medveten om möjligheterna att utnyttja sin skönhet för att vinna personliga och politiska mål. Därför poserar hon med utslaget hår och nakna ben, och bjuder ut sig för männens enkelriktade blick, förutom i det flagranta undantaget Sherzo di Follia, där grevinnan själv spänner blicken i betraktaren.

Den självsäkra blicken är annars tydligast hos Claude Cahun, som trots sin radikala syn på könsrollerna umgicks bland de betydligt mer konservativa surrealisterna i Paris. I självporträtten poserar hon som både man och kvinna, ibland som något obekant däremellan, men ständigt med samma surrealisthövdingen André Breton lär ha blivit så provocerad av fotografierna att han vägrade vistas i samma rum som Cahun. Hennes självporträtt återupptäcktes först under det sena 1980-talet. Ändå var Cahun inte ensam. Samtida konstnärer som Man Ray och Marcel Duchamps experimenterade även de med så kallad cross-dressing. Men de var män och lättare att komma ihåg.

Gemensamt för Sherman, de Castaglione och Cahun är att de är kvinnor som gör konst av sig själva. Därmed gör de uppror mot en konsthistorisk konvention som alltid förutsatt att det är mannen som gör konst av kvinnan. Som självständiga subjekt tar de makten över hur könsrollerna reproduceras och förändras. Sherman ironiserar lekfullt kring "the male gaze" medan Cahun själv antar rollen tillåter sig att styra männens pupiller.

Porträtten av tjänsteflickan Hannah Cullwick är betydligt mer komplicerade. Hennes patron och senare make Arthur Munby, poet och advokat verksam i periferin av den prerafaelitiska konstnärskretsen, ville gärna själv skulptera sin älskarinna. Cullwick poserar som slav, hårt arbetande piga och ö verklassdam. Och det märkliga är att hon själv börjar intressera sig för det märkliga maskspelet. Med sin fysiska styrka och obrutna självständighet dominerar hon förhållandet med Munby. Hon kräver till och med att deras ä ktenskap ska hållas hemligt; hon vill inte begränsas av den viktorianska ö verklasskvinnans kläder, handskar och slöjor. Och hon lämnar slutligen Munby efter att ha vägrat kalla honom "Sir" i offentliga sammanhang. Utställningen ”Speglingar” åskådliggör och problematiserar en lek med roller och identiteter. Men vem har makten? Vem anger villkoren och varför? Fotografierna från två sekler är slutligen ett upprop, en vädjan om rätten att få definiera sig själv.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.