Jag kan inte längre höra syrsans sång
Av Måna Berger

Apropå syrsans sång.

"Jag kan inte längre höra syrsans sång", sjöng Sarah Leander. Det kan inte jag heller. I sommar har det hänt, det jag varje år fruktat; gräshopporna har tystnat. I mina öron, vill säga. Annars filar de nog på som vanligt i det ljumma sensommarmörkret, på torra dikesrenar och stubbåkrar.

Underligt det där, att världen plötsligt begränsas. Avgränsas mot tystnaden. Underligt att ändå veta, att därute gnisslar en orkester av små spattiga spelemän som frenetiskt gnider sin bakben. För att? För att vad då? Antagligen för att förföra honor. Det är ju vad det mesta i naturen går ut på, älskog, parning, föröka sig och dö. Men just den här locksången hör inte jag längre, och jag undrar: vad pågår mer därute, som varken jag eller någon annan har sinnen att uppfatta? Tanken har grott i mig sedan jag erfarit att någonting kan stängas av. På ett underligt sätt har begränsningen snarast öppnat och vidgat min horisont. Det man vet finns men inte längre kan förnimma är beviset för oändliga alternativ, fastslår jag med uppkäftig retorik. The truth is out there. Det jag förlorat i decibel och svängningstal har jag vunnit i filosofisk insikt – ett-noll på poäng till mig Döden!

"Det är skönt att man inte är ung", sjöng hon, gamla Sarah. Ja herregud, ja. Det var besvärligt att vara ung. Augusti månsken, handsvett, mensvärk och syrsans sång, och aldrig kom han, prinsen. Nu är det september. På rönnbärskvistarna rodnar rönnbären. Är de sura? Tja, allting är relativt. Nu vet ju jag att de är ganska sura, eftersom jag smakat, men den som förgäves snappar efter dem kan inte veta. Man vet alldeles för mycket när man levt länge. Risken är att man upphör att förvånas. Då står det plötsligt ett-ett på poängtavlan.

Det verkligt trista med att åldras är inte rynkor, gråa hår, förluster och hängbröst. Det har fördelar också. Pondus. Respekt. Visdom, som vissa ungdomar tror att man besitter fast man i själva verket är lika barnslig som de. Äldre människor och särskilt kvinnor, får göra lite som de vill och vara som de vill. Äldre män tappar revir och får lämna över till ungtupparna. Kvinnor mognar och tar för sig. För första gången har könet varit ett plus. Nej, det trista, ofrånkomligt sorgliga med att åldras är att framtiden krymper. Dagen sluttar allt brantare mot solnedgången, det går inte att tänka bort. Nya projekt övervägs i ett kortare perspektiv; är det ens idé att börja med det, hur lång tid har jag kvar? I bästa fall? Och under hur många år av den tiden kommer jag att orka arbeta? Den här ronden vinner Döden på knock out, han bara leker med mig. I hans ringhörna gapar graven.

Men! Jag reser mig på nio, för vem sa att jag hade mer tid på mig för tjugo, trettio, fyrtio år sedan? Livet har ingen garanti, inget bäst före-datum. I princip har ingenting förändrats. Man gör det man gör, här och nu, och lever i dag.

Jag fick en morgon
inslagen i skimrande grönt
med guldsnören.
Jag fick en dag
en bultande, sprittande, livfull dag.
Besviken slet jag upp paketet
droppade min dag
bland dammråttorna
och ringde reklamationsnämnden:
Varför medföljde ingen livstidsgaranti?
På kvällen hittade jag
bara dammråttorna.