|
Schamankanna. Stengods, modellerad turkos och vit med ristningar.
|
FOTO: MIKAEL LAMMGÅRD |
Vilda tekannor på Röhsska museet
Av Kerstin Gustafson
UTSTÄLLNING |
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • |
Vilda och
glada tekannor
Röhsska museet, Göteborg |
Den fjärde februari öppnade utställningen “Vilda
och glada tekannor” av konstnären och keramikern Gösta Grähs. ”Vilda
och glada tekannor” är den andra och mindre utställningen
på Röhsska museet i Göteborg. År 1995 arrangerade nämligen
museet en större utställning med titeln ”Ett hundra tekannor”.
Den här gången är det ett femtiotal verk som ställs
ut, men med den konstnärliga bredd som Gösta Grähs ger prov
på känns utställningens omfattning långt ifrån
begränsad.
De femtio tekannorna sträcker sig från strama och funktionella
artiklar till de som tänjer begreppen och främjar den fria tanken.
Något förenklat kan man säga att de funktionella exemplaren
ser ut som de tekannor som kan köpas i handeln medan de som tänjer
begreppen kan vara stora föremål med mycket fantasifulla motiv.
Gösta Grähs påpekar dock att även i de mer fria verken
finns keramiken kvar. Grähs ger inte upp hantverket även om han
experimenterar med olika former.
Att tänja formen
”Varför just tekannor?” är
en fråga som ofta ställs.
Enligt Gösta Grähs är tekannan den mest komplicerade formen.
Det som, enligt Grähs, är fascinerande är att det går
att tänja och sträcka själva formen men att slutresultatet ändå är
en tekanna. Vissa av artiklarna i utställningen är exempel på just
detta. En tekanna har formen av en meterhög skulptur i en surrealistisk
stil. Det är ansikten med ångestladdade uttryck som för tankarna
till Edward Munchs ”Skriet” och rovdjur med vassa tänder
som ändå ser mänskliga ut. Vid en första anblick är
det inte en tekanna man associerar föremålet till. Vid en närmare
betraktelse går det emellertid att konstatera att det faktiskt är
en tekanna även om det bryter mot den allmänna uppfattningen om
hur en tekanna ser ut.
Gösta Grähs beskriver sig som keramiker i första hand och
har en mycket ödmjuk attityd till konsthantverket. Han beskriver till
exempel leran som ett material som man måste älska för att
det ska öppna sig för en. Och han menar vidare att keramiken är
ett sådant brett konstnärsfält som han, liksom andra, bara
behärskar en liten del av. Han berättar vidare att keramiken tidigare
inte hade något egenvärde. Leran var bara ett material för
skulptörer. Den här inställningen förändrades dock
under den senare delen av 60-talet i samband med den fria konsten. Plötsligt
blev leran ett av alla material som kunde användas för att skapa
konst.
|
Tekanna "Ubåt". Stengods,
gjuten. Tekanna "Ristad".
Stengods, modellerad.
|
FOTO: MIKAEL LAMMGÅRD |
Olika tekniker
Gösta Grähs fascineras av det asiatiska sättet att arbeta.
I Asien utvecklades en teknik cirka 500 till 1000 år före oss.
Det var först på medeltiden som drejskivan kom till Sverige. Grähs
fascination för det asiatiska går att se i många av utställningens
verk, där så kallad raku har använts. Raku är en bränningsteknik
med ursprung från Japan. Vid raku-bränning används låga
temperaturer till skillnad från vanlig stengodsbränning med höga
temperaturer. En annan intressant teknik är så kallad oxidation
som har med lufttillförsel att göra. Ett flertal tekannor har samma
glasyr med helt olika färger. Detta beror på hur mycket syre som
tillförts under bränningen. Ett exempel är tekannan ”Barnslig
blå”, i sagolik blå färg, som har samma glasyr som
en grön och en kopparröd tekanna. De två senare har tagits
ut från ugnen och lagts i löv, sågspån och liknande.
Två fält
Under intervjun med Gösta Grähs återkommer
han till de två fälten – det
ena är det intellektuella, det andra är det fria flödet. De
två fälten är mycket påtagliga i utställningen.
Det intellektuella fältet är det strikta och det finns ett flertal
tekannor som kan sorteras under den rubriken. Samlingen ”ubåt” har
helt raka former bortsett frånden periskopliknande pipen. Det finns
också stilrena kannor i vitt med trähandtag eller i rött
och brunt med ett neutralt prickmönster. De artiklar som ryms inom det
fria fältet är de tidigare nämnda skulpturliknande kannorna
med surrealistiska motiv samt flera verk med asiatiska motiv som tekannorna ”Lejonkanna”, ”Leopardkanna”, ”Kinesisk
tekannehund” med flera. Gösta Grähs förklarar att de
olika figurerna inte finns i hans huvud från början. Han liknar
processen vid en fotoframkallning – motiven kommer fram vid framkallningen
respektive bränningen. Gränsen mellan hantverk och konst är
svävande. Även
i de fria verken hävdar Gösta Grähs att keramikern i honom är
närvarande. Kanske är det ointressant att göra en åtskillnad.
Bland de femtio tekannorna i utställningen finns en otrolig mångfald
som visar att Gösta Grähs både som keramiker och konstnär
befinner sig i toppskiktet. För den icke insatta besökaren öppnar
sig en helt ny värld. För den som har viss inblick visas ett konsthantverks
oändliga möjligheter.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.
|