foto: webshots.com

The Spider Rules!
Av Lydia Duprat

Tänk att hur gammal man än är, hur krasslig man än känner sig, hur ynklig man än ser ut så är man ändå avundsvärd i somliga människors ögon. Det finns nämligen alltid någon som är äldre, känner sig krassligare och ser ynkligare ut än en själv.

Jag styrketränar numera på ett gym som tillhör en folkligare kedja än den jag var medlem i när jag bodde i Stockholm. Jag valde att träna på just det här gymmet av flera skäl: det låg visserligen inte närmast mitt hem men inte heller längst bort; det var visserligen inte stans största men väl fräschaste; och medlemskapspriset var humant. Jag har ett så kallat dagkort och får träna fram till klockan tre på dagarna för facila 1 200 kronor. Överkomligt och bra, med andra ord.

Trots att jag lyft skrot mer eller mindre regelbundet sedan våren 1999 bär min kropp inte direkt syn för sägen. Hur mycket jag än kämpar på får jag inga vackra muskler utan förblir ynkligt tanig. Okej, jag vill inte påstå att jag under dessa dryga sex år styrketränat flera gånger i veckan; under vissa perioder har jag tränat oftare och under andra mindre ofta. Men jag lovar på heder och samvete att jag har gjort mitt bästa utan att för den delen hemfalla åt fanatism. Jag har till och med slösat bort ett antal tusenlappar på en personlig tränare i Stockholm under ett par års tid, en mycket trivsam skåning som var en jävel på att konversera.

Och kom inte och påstå att jag måste äta mera. Jag äter som en häst och nej, jag har inte lätt för att gå ner i vikt. Och ja, jag äter tillräckligt med protein och tyvärr mer än tillräckligt med kolhydrater. Självklart dricker jag rikligt med vatten, och jag vilar mellan passen så att musklerna ska återhämta sig och växa. Allt till ingen nytta.

Jag har grubblat en hel del på detta och kommit fram till att förklaringen till mina bortkastade ansträngningar på styrketräningsfronten är att jag har en så kallad ektomorf kroppstyp. Enligt en amerikansk hemsida ägnad åt kroppsbygge är den typiska ektomorfa kroppstypen plattbröstad, finlemmad och spenslig för att inte säga mager; vidare har den ektomorfa människan smala axlar, måttligt med muskler och förbannat svårt för att gå upp i muskelvikt. Eller enligt Nationalencyklopedin:

”ektomorf kroppstyp [-mc´rf] (av ekto- och den grek. efterleden -morphos, av morph?´ 'form', 'gestalt'), enligt William Sheldon en kroppstyp som är långsträckt och spensligt byggd och har en i förhållande till kroppsvolymen stor sensorisk (hud)yta och stor hjärna. Enligt Sheldons typlära svarar en ektomorf kroppstyp mot en cerebroton (blyg och känslig) personlighet.”

Enligt styrketräningssajten skulle jag alltså sakna bröst (stämmer), vara finlemmad (stämmer inte) och spenslig alternativt mager (stämmer). Vidare skulle jag ha smala axlar (nja det har jag inte, det är höfterna som är breda), ha måttligt med muskler (stämmer) och ha förbannat svårt för att gå upp i muskelvikt (stämmer stämmer stämmer!). Och enligt William Sheldon i NE:s uppslagsord skulle jag förutom en långsträckt kropp (stämmer) även ha en stor hjärna (det får man hoppas) samt vara blyg (stämmer inte) och känslig (det beror förstås på vad man lägger i ordet ”känslig”).

Summa summarum: jag står framför spegeln, och vad ser jag? Jo, en spindel. En lång och tunn hals, jättelånga armar och ben, förhållandevis stora händer och fötter och en (för tillfället liten) utskjutande mage, förutom förstås en gigantisk hjärna inklämd i en relativt liten skalle.

Det är ingen vacker syn.

Ändå är jag som sagt uppenbarligen avundsvärd i somliga människors ögon. Till mitt nuvarande folkliga gym kommer alla sorters människor. Men hur olika de än är har flertalet av dem en sak gemensamt: de är helt eller nästan helt otränade. Till gymmet kommer medelålders vällevnadsmänniskor som hoppas gå ned fem, tio eller fler kilo efter en tids måttlig styrketräning. Dit kommer spinkiga unga grabbar som drömmer om en biffigare, och för det motsatta könet därmed attraktivare, lekamen. Dit kommer äldre damer som kanske är ute efter att bli litet starkare eller litet rörligare. Och dit kommer sjuka, rejält överviktiga, ledbrutna människor på doktorns stränga kommendering.

Bland de sjuka, ledbrutna och mycket feta finns särskilt en gubbe som rehabiliteringstränar för en personlig tränare några gånger i veckan. Nu har han vant sig vid min närvaro på gymmet, men i början blängde han på mig med harm och indignation i blicken. Han tycktes fråga: ”Vad gör en sån som du här?” eller ”Gå din väg, du hör inte hemma här”.

Jag får även blickar från andra människor som enligt min högst subjektiva tolkning bär på följande budskap:

”Är du inte smal nog?!”

”Kommer du hit bara för att retas, eller?”

”Ska du bli starkare får du nog äta upp dig först, lilla gumman.”

”Å så där smal skulle jag vilja bli, minus de jättelånga armarna och benen.”

”Komma hit och ta plats i anspråk som andra behöver bättre!”

Jag börjar förstå att jag är den mest vältränade dagtidsmotionären på det gymmet – och därför avundsvärd. På kvällarna är det nog annorlunda, då dräller det säkert av hurtigbullar på det här stället. Men om förmiddagarna är den ektomorfa spindeln rena gladiatorn jämfört med sina medtränande. Och det med eller utan muskler.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.