Prosa
Ro i tidens flöde
Av Måna Berger

(Hon står med bara fötter på den svala stenen och ser ner i vattnet. Under ytan glimmar det som guld över brun sammet, svartnar mot bråddjupet. Hon sänker sig ner, med fotfäste på en undre sten som bildar ett naturligt trappsteg, känner kylan i benen och tvekar inte längre. Hon kastar sig i och låter sig omslutas.

Flämtar, kippar efter luft, det isar i lemmarna och lungorna pressas för ett ögonblick samman av köldchocken.

Hon simmar.

Klättrar tillbaka upp på klippan, skakar av sig vattendroppar, sitter naken på en ännu solvärmd sten, vrider ur håret. – Sitt inte på stenar, du kan bli kall! förmanar den inre rösten och hon ler. Hon är inte kall.

Solen glittrar i vågorna. Västanvinden drar längs bergsluttningen och gyllene löv faller som viskningar i skogen.)

Vad gör vi av vår tid?

Hennes far brukade lägga i mjärden när gäddan lekte, så snart isen släppt från land. Ur hennes tidigaste barndom stiger minnet av insjödoft, dyig och sval i vårkvällen, där storspoven ropar över vattnet och morkullan, alltid vid samma klockslag, sträcker i skymningen. Pappa hade svarta gummistövlar med nedvikta skaft, blåbyxor, keps och en gammal avlagd kavaj över ylletröjan. Inga handskar. Han var inte handfrusen, frös bara om sin halva tumme, som var ett minne från AK-jobben på trettiotalet. En sprängolycka med dynamit. Det hände vid ett vägbygge.

– Härinne nånstans ligger min tumme, brukade han säga varje gång de åkte den vägsträckan.

Han stod i ekan och lirkade ut de slanka, guldsvartspräckliga, glänsande gäddorna med deras mjuka, vitaktiga buksidor och vasstandade käftar, ur mjärdens öppning. Vant knackade han dem i skallen så de spratt i en styv båge och dog, trädde upp dem på en alklyka genom gälarna. Rå fisklukt och blodstänk, glittrande fjäll på kläderna. När man rensade dem blev man kletig om fingrarna av gäddslem som var svårt att skölja bort.

– Men kokt gädda med pepparrot och skirat smör! Nykokt potatis som fått stå och ånga av lite, serverad i en porslinskarott. Eftermiddagssol genom köksfönstret, vaxduk på bordet. Åh, det var våren, det vattnas i munnen när hon minns och hon bestämmer sig; en mjärde ska i sjön och det är hon som ska lägga i den, om ingen annan gör det. ”När grodorna leker har gäddan lekt över” brukade de gamla säga. Hon får med ens bråttom. Skjuter alla måsten åt sidan och skyndar i väg.

Det snöar. Hon känner sig fånig för att hon bär en mjärde genom byn och hoppas ingen ser henne. Sådana infall! Idiotiskt var det också att gå i gympaskor, som blir genomblöta med en gång. – Vad tänkte jag på? undrar hon förargat. Klafs klafs, över vattensjuk mark. Fryser om fingrarna gör hon dessutom. Blötsnön faller i stora sjok, lägger sig över vattenytan som ett poröst täckelse.

Hon balanserar ut på en uppgrävd lerbank och slänger i sin mjärde därifrån. Slarvigt, den lägger sig på sidan. Hon får göra ett nytt försök. Okey då. Nu är den i. Klafs klafs tillbaka.

Fryser om fötterna. Aprilsnö är fåragö. Maj våt och kall, fyller bondens lada all.
Efter ett par veckor lånar hon en båt och ror ut till risbråten. Gäddleken är förbi, hon frestar abborrarna i stället. Det är så läkandets tid börjar, först fumligt och ovant med årorna, sedan med en alltmer upprymd frihetskänsla. Björkarnas lila skiftning drar nu mot aningen ljusgrönt. Ett stilla duggregn faller. Hon sitter i båten och låter sig driva, regnet är mjukt och ljumt. Fågelsången ekar ur strandskogen. Hon rullar en cigarrett och röker den långsamt, uppfylld av nuet. Alla sorger är avlägsna. Ingen brådska existerar här och nu, ingen väntan. Ingen kan nå henne. Förundrad upptäcker hon en viktlös tomhet inom sig, som ett oändligt rum öppet mot evigheten, som om hennes väggar fallit och lämnat henne oskyld. Först gör det henne vemodig. Sedan märker hon att medvetandet bor däri. I tomheten tiger egot med sitt tröttsamma tjatter. Där ges äntligen upplevelsen utrymme.

Regn i hennes hår. Regn innanför jackans krage, händerna kalla och våta, men det gör ingenting. Mjärden är tung. Den är full av småfisk, hon räknar över hundra och kastar tillbaka alla i sjön. Det gör heller ingenting. – Hej då med er, säger hon, ha det så bra!
Hon erfar en stillsam glädje, som ett hemligt löfte om tillflykt och erövrade stunder.

Båten är blåmålad utvändigt och vit inuti och den är tillverkad av ett formpressat fiberplastmaterial. Den är instabil när man förlägger tyngdpunkten ojämnt men praktiskt taget osänkbar med vikten jämnt fördelad, mer lättrodd än en eka men inte lika pålitlig. Hon har varit med om att den fått slagsida och tagit in vatten. Det tänker hon på med viss bävan, för hon har aldrig varit så sjövan. Utom i barndomen förstås, då utövade sjön äventyrlig dragningskraft, med abborrmete i vassruggarna, kräftfiske ljumma augustikvällar och sedan, under de tidiga tonåren, valpiga svärmerier i någon tjuvlånad eka. Det fanns en pojke som ingenstans hörde till. Han hette något sådant som pojkar döptes till då och gubbar heter i dag; Allan var det visst. Han hade svart skinnjacka (läderdoften är plötsligt i hennes näsborrar igen) och lång, svart lugg som han slängde ur ögonen med en knyck på nacken. En mörk och stormig sensommarnatt rodde de ut till berget, klättrade upp och satt där och höll om varandra. Natthimlen ljusnade i öster och vinden gick vild i skogen nedanför dem. Nästa dag reste hon bort. De såg aldrig varandra igen.

Verkligheten, tänker hon, blir alltmer overklig ju längre man får leva. Allt flyter. Även till synes stillastående vatten har underjordiska tillflöden och utlopp. Stillastående är bara ett annat ord för distanslöshet.

Fritidsfiskare använder båten. Ett orange öskar, en vit plasthink, en maskburk och en fiskhåv ligger på den vitmålade botten, som är sölad och märkt av grovräfflade gummistövelspår. I aktern kan man hänga på en liten snurra. Karlarna brukar göra det, stilla sommarkvällar, och sakta puttra runt sjön med blänkande drag virvlande i svallet bakefter. Båten ligger uppdragen ett bra stycke på land, så den inte ska driva i väg för någon nyckfull vindkantring, men den är inte fastbunden eller låst. Det har regnat igen; den är halvfylld med regnvatten. Först får hon ösa, sedan ta i, lyfta fören och knuffa på med hela sin tyngd. Till slut glider kölen fritt i grundvattnet vid stranden och hon kastar sig upp på sittbrädan, ovigt, med ett alldeles för långt kliv, blir blöt om ena skon. Backar ut ett stycke, svänger så runt och noterar med tillfredsställelse att hon inte alldeles glömt bort att hantera årorna. Men det är ändå bra att ingen beskäftig karl finns med för att kommentera hennes rodd. Hon prövar sig fram. Vinklar årbladen för att känna var hon får ut största kraften, försöker undvika att plaska med årorna och tar ut riktmärke på land för att hålla rak kurs. Det går sådär.

- Du ror som en oxe pissar, säger hon.

Hon vill uppleva friden i tomheten, den hon funnit och gjort sig en mening i. Ensamheten är hennes mål, men från andra viken anropar grannarna henne och hon ror över. De har byggt en ny brygga.

- Kom hit, hojtar de, du får bli den första att angöra!

Så lägger hon till, inviger deras nya ankringsplats och när hon gjort det kommer de ner i båten och erbjuder sig sjangtilt att hjälpa henne vittja mjärden.

Två män och en kvinna i en roddbåt på en insjö om våren. Grodornas lek har börjat, det kokar av lidelser i strandkanten. Gräsänder och knipor simmar i vassen. Morkullan sträcker knirpande i den blå skymningsluften ovanför dem. Tre grannar i en båt, bollar skämt mellan sig, skrattar. En man sitter vid årorna. Han ror spikrakt, med kraftiga årtag. Mjärden är full av småabborrar och mört, de tömmer dem tillbaka i sjön: fridens med er!

Karlarna ror fruntimret iland. Vårkvällen är kyligt sval. De gör alla tre sällskap upp mot byn..

– Jag kommer tillbaka, viskar hon till båten innan hon går.

Vad gör vi av vår tid?

Berget är grått, skrovligt och ärrat som huden på en gammal elefant. Med rötter i istiden vältrar det sig upp ur djupen och lutar sig tillbaka i blandskogen, nu glödande av höstens färger. Berget står emot väder och vind. Om sommaren svalkar det vattnet, om vintern fryser inte isen till närmast dess fot. Det lagrar i sig alla årstider som gått.

Berget är en sinnebild av varat och hon känner tillit i dess närvaro.

– När isen lägger sig, tänker hon, ska jag sluta bada. Kanske inte då heller.

Båten dansar och sliter otåligt i förtöjningen.

Vågorna kluckar och slår, rytmiskt mot dess botten.

Den snabba tjuven; av Tora Lindberg >>

Tidigare prosastycken i Café Crème:
Mona-Lisa; av Kent Niemi
Vattenkaraff; av Kent Niemi
Bara blind såg jag dig; av Björn Gustavsson
Väntan; av Måna Berger
Sommaren låg som ett oändligt fält bakom henne
Johannes; av Björn Gustavsson
Barnprosa: Kotte och jag; av Sofie Carlsson
Barnprosa: Nej, det är inte sant!; av Lovisa Lundh—Duprat
Natt i himlen; av Björn Gustavsson
Bertil Näslund; av Björn Gustavsson
Salt och peppar; av Lovisa Lundh—Duprat
Midsommarresa till ingenstans; av Bj örn Gustavsson
Var är mina proppar; av Björn Gustavsson
Operation X eller Spionen som glömde sitt uppdrag; av Björn Gustavsson
Chagall skulle ha låtit henne flyga; av Björn Gustavsson
Lukten av citron; av Lydia Duprat
En julberättelse; av Måna Berger
Present till Arafat; av Lydia Duprat
Genuine Imitation Replica; av Paul Schreiber
Den lilla blå av Björn Gustavsson
Jojomannen; av Måna Berger
Maran; av Lydia Duprat
Mobiltelefonlandet;av Björn Gustavsson