I den verkliga diktaturen
Av Klas Lundström

Det tar 16 timmar ta sej från Kuba till Sverige; från den ödmjuka verkligheten till den utopiska drömmen, från den unika friheten till den kapitalistiska slutprodukten.

När jag kom inflygandes över Rikets oförutsägbara landskap, alldeles innan Arlandas mark tog emot vår märkliga kolonn, insåg jag vad som var dröm och vad som var verklighet. Jag hade suttit och skrivit en mängd dikter och brev till mig själv och personer jag håller vid ömt avstånd från hjärtat. Den som läser de orden synar en själ som landar i Riket som sätter mer skräck i honom än orättvisans kalla stavelse.

Ändå ska det vara meningen att han landar i sitt hemland, inte långt från vad som ska kallas hans hem – inom vilka gränser han ska föra ett liv ”i trygghet, fri som individ att bygga det liv alla vill bygga”.

Ingen annanstans är han mer främmande.
Ingen annanstans känner han sig mer otrygg.
Ingen annanstans känns mer likt en diktatur än denna plats.

Begreppen diktatur skulle ju passa in på platsen han för bara några timmar sen lämnade. Det var ju där – där borta i fjärran – som den instängda världen var. Det var där borta man lät människor svälta på gatan. Det var där människor mådde så dåligt att tårar sprängde fram vilken sekund det än rör sig om kring dygnets varv.

Där finns inte. Här finns inte. Kanske bara två, ska man kalla det, världar; som inte borde jämföras, av alla tänkbara anledningar som kan tänkas finnas under en stunds tänkande. Drömmen och verkligheten.

Jag har landat i drömmen – mitt i mardrömmens epicentrum, där figurer ur det undermedvetnas tempel håller mig kvar, med allt vad det har kraft till. Och hade jag inte smitit ut den där gången, för flera år sen, hade jag varit kvar i denna dröm, och kanske aldrig vaknat igen.

Det är drömmen som är diktaturen, verkligheten är nånting helt annat – nåt mer greppbart.

Inom drömmens fagra väggar, där gränser plötsligt existerar och ställs upp som skyltar i ett porträtt av en kuliss, lever jag i slutprodukten, i framgångens svaj där vattnet är befriat från salt. I drömmen lever jag på en ändhållplats ifrån vilken inga bussar längre avgår. Jag kan inte längre ta mig nånstans, varken framåt eller bakåt. Drömmens osynliga munnar viskar till mej att jag ska släppa ut mitt hår, och känna hur fri vinden är, befria dej från den kubanska förkylningen så du kan känna hur den kapitalistiska friheten doftar. Muren jag står framför säger till mig att ringa upp framgången och boka ett möte, och sluta leva som en drömmare.

Dikterna och breven kan förklara allt, jag befann mej i oändlighetens tomrum och kunde se åt alla håll, obunden och skapad.

I verkligheten fick jag vandra mellan pölar på gatorna, eftersom det använda vattnet blir ett med oändligheten efter några timmar under solen. I verkligheten vågar vi leva i nuet; i det andetag vi just drar, där vågar vi inse vår andliga medvetenhet som fridfull och blanda den med vår oundvikliga ideologiska revolutionssträvan. I verkligheten vågar vi tro på drömmarna som har fått oss att le och känna oss äkta lyckliga. I samma verklighet vågar vi bygga det abstrakta och intuitiva efter nuets befintliga förutsättningar, utan att förljuga och förtränga den historia och de traditioner som måste få följa med oss på resan, i samma färdklass. Jag lär mej av andetagens magi, blir livskvalitetens lärjunge.

Gemenskapen i framgångar som tävlar, pass med lika färgsättningar – man överlever ensam.

Gemenskapen i blickar som möts, ögon med olika färgsättningar – man skrattar tillsammans.

Medan gnistan som andas med min själ och mina ögon skruvades ner, i takt med att jag började drömma i vad som ska kallas mitt hemland, passerade jag en väktare av drömvärlden. Han hade en hund med snälla ögon vid sin sida. Jag berättade att jag under den senaste tiden hade befunnit mig i verkligheten. Vad har du gjort där, frågade han mig. Jag berättade för honom vad jag hade gjort, varefter han lät mig gå, med en kall och fullständigt likgiltig blick. Då förstod jag, och började frysa – på grund av alla klimat som kan finnas, såväl själsliga som fysiska – att jag var tillbaka i mardrömmen, i den verkliga diktaturen, där inga änglar bor.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.