![]() |
|||||||||||||
ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
|||||||||||||
![]() |
|||||||||||||
![]() |
|||||||||||||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Färgsprakande provokation
Kulturhuset fortsätter sin satsning på kvinnliga fotografer. På förra årets utställning ”Speglingar” följer nu ”Be Original or Die” om den brittiska fotografen Madame Yevonde, som på 1930-talet provocerade den borgerliga smaken med sina färgsprakande bilder. Färgfotografier uppfattades länge som något vulgärt och onaturligt. Anständiga medborgare skulle porträtteras i svartvitt, gärna iförda korrekt kyrkklädsel. Det var inte så märkligt att ögonbryn lyftes när den egensinniga suffragetten Yevonde Cumbers (mer känd som Madame Yevonde) visade upp sina starkt kolorerade porträtt av societetskvinnor i maskeraddräkt. Madame Yevonde (1893-1975) öppnade sin egen fotostudio redan som tjugoettåring. Då hade hon tagit en enda bild själv. Men projektet blev en succé från början, mycket tack vare hennes förmåga att tidigt locka till sig kända modeller – bland andra författaren A. A. Milne. Madame Yevonde ansåg att det romantiska sättet att framställa kvinnor på bild var förlegat. I stället ville hon visa upp den moderna, självständiga kvinnan, som inte längre ställde upp som undergivet objekt. De flesta fotografier som ryms i Kulturhusets utställning föreställer ensamma kvinnor som oundvikligen hamnar i centrum för betraktarens uppmärksamhet. I serien ”Gudinnor och andra” (1935) förvandlade hon tjugotvå svala societetsdamer till grekiska och romerska gudinnor – Minerva, Helena, Medusa, Venus. (Man kan jämföra med de mångtydiga rollspelen i den senare Cindy Shermans självporträtt.) Många av kvinnorna var välkända för den brittiska publiken, och flera av dem var också personligt bekanta med fotografen. Valet av modeller styrdes också av ekonomiska skäl. Madame Yevonde använde avancerade metoder för färgfotografi som bara de rikaste hade råd med. Bilderna får därför en fängslande social dimension. De frivilliga modellerna utnyttjas både för sin rikedom och sin fåfänga, och de utstuderade porträtten blir lika mycket hån som hyllning.
Madame Yevonde var också verksam som reklamfotograf och flera av utställningens bilder publicerades ursprungligen som annonser. Fotografierna har emellertid överlevt produkterna, och i vissa fall finns det inte längre någon som kan gissa vad annonsen skulle marknadsföra. Även i dessa bilder visar Madame Yevonde upp sina konstnärliga ambitioner. Under arbetet med en kampanj för elektriska symaskiner har hon uppenbarligen hämtat inspiration från rokokomålare som Fragonard och Boucher. Andra gånger påminner hennes bilder mer om den dadaistiske fotokonstnären John Heartfield. Stillebenet ”Kris” (1939) vittnar dessutom om en pacifistisk övertygelse liknande dadaisternas. En Caesarbyst har försetts med gasmask och omgetts av blodröda pelargoner – en tydlig varning för det kommande kriget. Andra världskriget blev inte bara en
stor förlust för humanismen. Det innebar också slutet
för Madame Yevondes egensinniga färgfotografier. Pengarna investerades
i dödsmaskiner i stället för i färgsprakande porträtt.
De nya och billigare metoder för färgfotografi som introducerades
efter kriget intresserade inte Madame Yevonde. De sista 30 åren
av sitt liv arbetade hon nästan uteslutande i svartvitt. | ||||||||||||
![]() |
|||||||||||||
Copyright
© 2004, Kulturtidskriften Café Crème |
|||||||||||||
![]()
|