Vårt enda hem är kärleken
Av Björn Gustavsson

Forts., sida 4

Sången från en koltrast skar blodtunn genom det askgrå mörket. Han borde ha återvänt tidigare: nu skulle det bli besvärligt genom skogen…
När han andades bildades små vita rökar i den råa nattluften.
Käre fader, ge mig kraft att leva, hjälp mig att vara den jag vill…

Äntligen var hon framme. På andra sidan staketet utbredde sig en förtjusande trädgård, hon såg slingrande stigar mellan gröna små kullar, en liten damm kantad av ett lusthus, vidsträckta odlingar och rader av fruktträd. Inne i grönskan skymtade en stor vit träbyggnad, omgiven av högvuxna lönnar.
Grusgången var övervuxen av gräs, och de intilliggande gräsmattorna förvandlade till blommande ängsmarker. En grå katt skyndade förbi med rest svans och ett påfallande morskt uttryck, som vore den ute på tjänsteförrättning den också.
Hon närmade sig en man som ivrigt grävde med en spade. Hon kände genast igen honom. Håret stod som en spretig krans kring den rosiga ansiktshyn och föll sedan ned över axlarna i ett gråsprängt svall. Till hennes stora förvåning arbetade han iförd en välstruken skjorta. Visserligen hade han kavlat upp ärmarna, men det vita tyget hade redan fått stora jordfläckar.
- Hej! Han viftade glatt, som vore de redan bekanta. Han ställde ifrån sig spaden och kom svettig klivande genom det höga gräset.
- Skönt att koppla av litet, flåsade han och sträckte fram en jordig näve för att hälsa.
Hon nämnde sitt namn men inte anledningen till att hon oanmäld kom på besök. Hon visste inte ens själv anledningen: plötsligt visste hon inte alls…
Hon hade uppsökt honom trots att hon hade knappt om tid, och trots att hon egentligen inte ville. Visst var det skönt att komma ut några timmar på bondvischan, men faktiskt borde hon ha stannat i Stockholm.

I verandans milda kvällsljus kom han bärande på en bricka, med jordgubbar och en safttillbringare med klingande iskuber.
Hon förklarade att hon inte visste varför hon hade kommit hit, men i samma stund förstod hon att hon ljög. Hon sade att hon var ute på en tjänsteresa, att hon var så trött, nej, inte trött, men utarbetad, nej, kanske inte utarbetad, men av någon anledning, hon visste faktiskt inte riktigt varför, hade hon på sistone arbetat ovanligt mycket.
Johannes, vars bruna, intensiva ögon hon knappt förmådde möta, bemötte henne som vore hon en gammal bekant. I stället för att fråga vad hon hade för ärende började han utan omsvep tala om sig själv, så personligt att hon häpnade.
Vilken godtrogen stackare, tänkte hon. Jag kunde ju vara här i vilka syften som helst. Hur kan han sitta här och tala så förtroligt med en kvinna han inte vet vem det är?
Just som hon gjorde sig klar att gå, frågade han om han fick bjuda på middag. Hon ruskade på huvudet, men sekunden senare tackade hon ja.
Hon förebrådde sig genast denna tanklöshet: hon betedde sig som en naiv tonårsflicka. Nu kom han bärande på en ostbricka, som han stolt balanserade; därpå följde druvor och en karaff vin. Med en elegant rörelse, värdig en diplomerad källarmästare, skänkte han i vinet.
- En präst som dricker vin, det var ovanligt, konstaterade hon häpet.
- Inte alls. Tror du inte Jesus drack vin?
- ”Jesus”? sade hon förvirrat. - Tja, inte vet jag…
- Visst gjorde han det, förklarade Johannes. Han var mycket förtjust i viner, särskilt röda av den här sorten.
Han berättade om livet här uppe i skogsbygden. Emellanåt förbryllade han med lättsinniga små infall. Församlingsborna liknade han vid ”en skock får” som han tappert försökte driva ”i riktning mot Gud”.
Till slut måste hon fråga hur det kom sig att han blev präst.
Han drog eftertänksamt fingrarna genom det långa, yviga skägget, tittade henne djupt i ögonen (blicken: åter denna intensiva, oförställda blick!) och sade, med egendomligt kisande blick:
- Tanken kom smygande… Den kom smygande som en listig gammal räv…
Han rev åt sig några blad från humleväxten, som slingrade längs verandastolpen. Handen var gracil som en kvinnas.
- Jag vet faktiskt inte, fortsatte han, nu med ett allvar som fick henne att rysa. - Men när tanken på att bli präst väl hade slagit rot kunde jag inte bli av med den. Tanken växte och växte - och snart var jag ett med den. Att bli präst, insåg jag, var min sanna uppgift här i livet. Det var en kallelse, inte ett ämbete att beträda. Men nu (han ryckte på axlarna) vet jag inte längre… Kanske kan jag fullgöra min tjänst bara genom att lämna den…
Han såg på henne med sina stora milda ögon. Hon slog ned blicken och fortsatte att skära i de små ostbitarna. Hennes förlägenhet blev inte mindre av att hon - upptäckte hon nu, när det var för sent - hade valt en alldeles för kort kjol. Det var verkligen inte bra. Hon var väl ingen flicksnärta heller. Hon borde ha vett att klä sig anständigt, inte minst eftersom hon visste att hon skulle träffa en kyrkans man. Det hade hon väl vetat? Det hade hon väl?
När osten var söndersmulad och hon vågade titta upp satt han där bakom fotogenlampan i svarta solglasögon, med ett gåtfullt leende över läpparna. Vad i hela världen var detta för en märkvärdig karl? Var han verkligen präst, eller lekte han bara?
Hon anade dofter av gräs och blommor, hon andades in djupt, kände hur välgörande luften var, hur frisk, och samtidigt märkte hon hur hemmastadd hon redan var i denna främmande miljö…
Hon lyfte ur en gullviva ur vasen och lade den tvärs över hans tallrik.
Inifrån huset porslinsslammer, vatten som spolade, och musik… Vad var det för en mäktig musik? Hon mindes, det var något av Telemann, det var en fjärran tid som närmades, och hon kände glädjen som rusade, nu måste hon sitta stilla, det var så vackert att föremålen runt henne färgades i gult, i gult som när solen häller sitt sista ljus över varma sommarhav… Hon fyllde på mera vin, hon hade anat, hemligt hade hon anat, men inte att det var möjligt, inte i denna värld, inte bland almanackor och människor hala som ålar…

Johannes, hur kom det sig att du blev… frälst?

Det är märkligt, men jag hade inte en tanke på att bli präst. Jag var allergisk mot kyrkan. Den var bara ett ointressant museum där skröpliga åldringar idkade sina patetiska ritualer. Jag var visserligen inte ointresserad av de stora frågorna, men att stå där och mumla med i en massa böner… Nej, det var något löjligt och primitivt över alltsammans… Jag arbetade som assistent på ett arkitektkontor och höll på med kartor, stadsplanering och sådant. Jag levde ett synnerligen vanligt liv. Men så kom det för mig en röst. Guds röst. Han sade åt mig, att det där skall du inte hålla på med, Johannes, du är inne på fel spår, det där är inget för dig. Till en början spjärnade jag förstås emot och tänkte, att vad nu då, det har väl inte han med att göra. Men Gud var envis: trots att jag slog dövörat till kom rösten ideligen tillbaka. För det var verkligen som en röst. Särskilt i drömmen. Då gick han på offensiven. Det började faktiskt bli tjatigt. Jag ville bli kvitt den där rösten. ”Gud”, varför hade ”Gud” blandat sig i mitt liv? Varför lät han mig inte vara i fred. Jag var ju inte ens intresserad… Han irriterade mig bara. Men till slut märkte jag… att jag var det… Jag var faktiskt intresserad… Vad jag hade hört var mina egna, innersta tankar. Och jag insåg att jag måste bryta upp, ägna mig åt något annat - vad visste jag ännu inte. Jag sade upp mig, utan att riktigt veta vad som skulle hända. Den följande tiden talade Gud med mig nästan oavbrutet. Blotta känslan av att existera fyllde mig med eufori. Jag gick som i en berusning. Människorna omkring mig framträdde i ett gudomligt ljus. Jag levde i en värld förvandlad till poesi. Det dröjde inte länge förrän jag insåg att det var präst jag ville bli. Att jag hade en uppgift som väntade. Jag ville göra något konkret för mina medmänniskor, något jag verkligen trodde på. Man kan inte vara hel i det man gör om man inte är hel i det man är… Och jag hade blivit det. Jag var hel. Jag erfor glädje, styrka... Tvivlen skingrades, det var som om jag hade funnit en hamn och kommit i lä bakom en skyddande pir - Guds utsträckta arm…

FORTSÄTTNING