ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Roligt tidsfördriv
under sommarlovet
Ibland är det skönt att läsa en bok som man inte går och tänker på hela tiden, och som inte kräver en massa tankearbete. Amuletten från Samarkand är en sådan bok. Magikern Nathaniel är tolv år och bor i London, i en värld som är mycket lik vår. Där lever magiker och vanliga människor sida vid sida, men det är magikerna som har makten. Grunden till magikernas kontroll över världen är djinnerna, ett magiskt folk som om de blir frammanade måste lyda magikern som kallat dem. Nathaniel är för sin ålder en mycket begåvad magiker, och all hans energi används till en sak, att hämnas på magikern Lovelace som förorättat honom djupt. Hämnden han har planerat kan han bara genomföra med hjälp av djinnen Bartimæus. Han beordrar djinnen att stjäla Amuletten från Samarkand, och det blir början på ett händelseförlopp som ingen av dem kunnat ana. Det är starten på en spännande historia, skildrad på ett roligt sätt, och berättad både ur Nathaniels och Bartimæus synvinkel. Språket är mycket lättförståeligt, men det är många hopp i tid och rum, och på nästan varje sida finns det fotnoter som gör att man lätt kan tappa bort sig. Men för vana läsare ger detta bara boken mer liv och läsningen till en roligare upplevelse. Jag tror att 11-12 år och uppåt är en lämplig ålder för att läsa denna bok, kanske ännu yngre om man läser mycket och gillar fantasy böcker. Amuletten från Samarkand är underhållande och trevlig
att läsa, men den passar nog bäst som ett tidsfördriv, för
några djupare tankar eller budskap tycker jag inte att det finns. Man
glömmer den fort och det är ingen bok man går och tänker
på efter att man har läst den. Man blir inte så känslomässigt
engagerad i karaktärerna, men det finns ändå en spänning
som får en att vilja fortsätta läsa. Handlingen är oförutsägbar,
men boken följer samma koncept som Harry Potter-böckerna. |
|||||
Copyright
© 2004, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||||||
|