Ramses III offrar skörden till guden Hapy.

Brödets historia
Av Lydia Duprat

Bröd är ett av mänsklighetens äldsta livsmedel, och vi har all anledning att tro att världens äldsta yrke är bagarens, och inte skökans, som det skämtsamt brukar påstås.

Vete odlades redan i förhistorisk tid. Antropologerna tror att hungriga jägare och samlare började med att lagra sädeskorn då det visade sig vara ett hållbart livsmedel. När säden blev fuktig började den skjuta skott, och man insåg, på så sätt, att den gick att odla.

Vete odlades bland annat i Mesopotamien och i Egypten. Man har hittat vetekorn i gravar från 6 000 år f. Kr., och brödkakor såväl som vetekorn funna i egyptiska gravar från 3 000 år f. Kr. kan i dag beskådas på British Museum i London.

Från början användes vetekornen nog bara till att tugga på. Senare upptäckte man att kornen kunde malas och blandas med vatten till en sorts gröt. Man åt gröten som den var eller stekte den på heta stenar.

Den första kvarnen var gnidstenen: man lade säden i gropen på en flat sten och malde med en rund sten tills säden blivit till mjöl. Efterhand uppfann egyptierna handkvarnen; den djurdrivna kvarnen är likaledes känd sedan antiken. Vattenkvarnen uppfanns av grekerna cirka 450 f. Kr. De äldsta säkra beläggen för väderkvarnar härrör från 900-talet och från området Sistan mellan Afghanistan och Iran.

Handkvarnen uppfanns av egyptierna.

Runt 5 000 f. Kr. började egyptierna att odla spannmål längs Nilens bördiga stränder. Spannmål blev snart en basvara och spreds efterhand till Balkanhalvön och därefter kors och tvärs i Europa. Cirka 3 000 f. Kr. hade man lyckats odla fram härdigare spannmålssorter. Brödbakning blev en färdighet i Egypten vid sidan av ölbryggning.

Det var också egyptierna som uppfann bakugnen – hittills hade brödet gräddats över glöd i kokgropar eller som sagt på heta stenar. Snart blev brödet en mycket betydelsefull vara och fick valutastatus; de arbetare som byggde pyramiderna fick exempelvis betalt i bröd.

Grekiska sjömän och köpmän tog med sig egyptiskt mjöl till Grekland, där brödbakningen blomstrade. Bröd och vete var särskilt viktiga i Rom där man ansåg att det var näringsrikare än kött. Romerska soldater såg det som en skymf att inte få sin fulla brödranson. Den romerska välfärdsstaten byggde på utdelning av säd till stadens befolkning. Efterhand började staten i stället distribuera färdiggräddat bröd.

På medeltiden blev det vanligare igen att äta osyrat bröd. Ugnarna var fåtaliga och blev med tiden feodalherrarnas egendom. De som ville grädda sitt bröd var tvungna att göra det i adelmännens ugnar mot betalning. De vanligaste sädesslagen under medeltiden var till skillnad från vetet tämligen fattiga på gluten och därmed svårjästa. Dessa sädesslag lämpade sig bättre för andra tillredningsmetoder. Det medeltida brödet gräddades ofta över glöd och måste ätas doppade, antingen i vin eller buljong, då det fort blev hårt efter gräddningen.

Under 1200-talet blev mjölnaren en viktig person i samhället. Dels kunde han få fram mjöl i olika malningsgrader, dels behöll han en fjärdedel av allt mjöl han malde som betalt och blev på så sätt välbeställd och därmed inflytelserik.

Historien igenom har en persons sociala status varit förknippad med färgen på brödet hon konsumerar: ju mörkare bröd desto lägre samhällsställning, och tvärtom. Detta berodde på att ljusare mjölsorter var dyrare och svårare att förvanskas med tillsatser. Numera är det snarare det motsatta som gäller: mörkare bröd är dyrare och anses såväl godare som näringsrikare än bröd bakat på vetemjöl.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.