Leonardo da Vinci: renässansmänniska och universalgeni
Av Maud Lagerborg

I Italien fanns under renässansen många allsidigt bildade personer, så kallade uomo universales.

1452 föddes en pojke som oäkta son till en notarie och en bondkvinna. När fadern sedermera gifte om sig med en annan kvinna fick pojken bo hos dem. Han var mycket omtyckt och fick en normal uppväxt. Utbildningen var någorlunda god, men han var inte intresserad eftersom den framkallade tvivel inom honom. I stället försökte han se världen, då främst den lilla hemstaden i Toscana i norra Italien, med egna ögon och på så sätt vinna kunskap. Så småningom började han måla sin omgivning. Pojkens namn var Leonardo da Vinci.

När han var 15 år upptäcktes att hans talang var något utöver det vanliga och han sattes i lära hos den populäre konstnären Verrochio i Florens. Där utfördes mest beställningsverk och Leonardo samarbetade med sin läromästare ett antal gånger. Vad han framför allt lärde sig här var att teckna objektivt och funktionellt riktigt. Han nådde även sin stora tekniska färdighet under denna period.

1482 anställdes han i hertig Lodovico Sforzas hov i Milano, där han främst fungerade som militäringenjör. Utöver detta fungerade han emellertid också som föreläsare, festarrangör och omtyckt kavaljer – han ansågs se bra ut!

En av Leonardo da Vincis uppfinningar.	foto: webshots

Leonardo blev kvar i Milano i 17 år och upptäckte redan före Copernicus att jorden inte är universums medelpunkt kring vilken allt kretsar. I slutet av 1490-talet fördrev fransmännen klanen Sforza och invaderade därpå Milano. Leonardo återvände då till Florens där han bland annat målade Mona Lisa (eller La Gioconda). Fransmännen insisterade på att han skulle återvända, men han stannade i Florens till 1506, alltså i sju år.

Han stannade dock bara i Milano till 1513, samma år som Leo X blev påve, då han begav sig till Rom. Där bodde Leonardo hos påvens bror, som gav honom lön och lät honom verka fritt.

1517 lämnade han Italien för alltid och bosatte sig i det lilla lantslottet Cloux, nära Amboise i Frankrike, som han fick sig till förfogande. Han kom till Frankrike på den franske kungen Frans I:s anmodan, men det kan också ses som något av en frivillig landsflykt då han inte godtogs som geni i Italien.

Tyvärr har de flesta av hans verk på olika sätt försvunnit. Trots det finns fortfarande en liten mängd bevis på hans oerhörda storhet. Till exempel utgavs år 1651 en bok, som heter Traktat om måleriet, vilken innehåller skisser, anteckningar och teckningar av Leonardo. De flesta av hans anteckningar är skrivna med en underlig spegelskrift eftersom han var rädd att omvärlden inte skulle förstå och därför skända honom.

Hans groteska huvuden är berömda, och de är faktiskt helt realistiska. De är trots sin fulhet vänligt gjorda och inga karikatyrer. Fulheten var för Leonardo en sida av verkligheten precis lika mycket värd som skönheten.

Med tiden övergav han dock måleriet mer och mer för att få tid till sin forskning och sina uppfinningar. Leonardo var på många områden före sin tid, han konstruerade komplicerade krigsmaskiner, olika sorters flygfarkoster, mekaniska vävstolar, spinnmaskiner och mycket, mycket mer. Men de flesta av dessa uppfinningar stannade på papperet: han kom aldrig så långt att han lyckades tänka ut andra drivmedel än människor och djur.

Leonardo var den förste som dissekerade lik och på så sätt den förste som upptäckte många av kroppens hemligheter. Denna verksamhet var inte speciellt uppskattad av kyrkan, så han höll den hemlig. Man kan se att han var noga med sina studier på hans många teckningar och skisser på människor där han bokstavligt talat går under skinnet på dem. Dessa teckningar är mycket exakta och riktiga. Han upptäckte också själva början på livet och tecknade en ömsint bild på ett foster i sin mammas mage.

Men det var inte bara människor och djur han studerade på detta sätt, det var också växterna. Han tecknade dem i hundratals upplagor. Från olika håll, på djupet och i exakta studier hur de är uppbyggda.

Leonardo letade under hela sitt liv efter de hemliga lagar som styr allt som händer i naturen. Alla hans undersökningar och studier pekar mot detta mål. Han lyckades emellertid aldrig till fullo, vilket gjorde honom djupt besviken. Detta i sin tur påverkade honom så att han mycket sällan slutförde sina arbeten. Han kände sig misslyckad som människa, men det är klart, om man som han hela livet kämpar för att nå fulländning i allt man företar sig är man nästan på förhand dömd att misslyckas. Han hade alltför höga krav på sig själv, och trots att många av hans verk och idéer är genialiska dömde han själv ut dem.

Ju äldre han blev, desto mer plågades han av dystra tankar om att han egentligen aldrig uträttat något i sitt liv. Han skrev bland annat:

”Medan jag trodde att jag lärde mig att leva, har jag lärt mig att dö.”

1519 dog han, 67 år gammal, på slottet Cloux. Han begravdes i stillhet i en kyrka i Amboise, vilken brändes ner under franska revolutionen. Alla ben som kunde hittas samlades då ihop och lades i en gemensam grav. Leonardos skalle och några av hans ben återfanns troligen i slutet av 1800-talet och vilar nu i S:t Hubert-kapellet i slottet Amboise.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.