Stånden står uppslagna på den
storagrusplanen. Runt mig en massa
skrikande barn med sockervadd i nävarna. Deras tjat om karusellåkning
blandas med föräldrarnas stön i den kvava luften. Musiken
från fem olika karuseller blandas i ett påfrestande skrål.
Stressade hundar slits runt i trängseln. För en sekund vill
jag fly allt.
Jag kryssar fram på de överfulla stigarna mellan stånden.
Tankarna vandrar i väg till kåkstäder utanför Rio.
Inte för jag någonsin varit där, men känslan är
nog den samma. Jag försöker hålla ett jämt och normalt
tempo. Men, misslyckas konstant. Folk tycks har tappat sista gnuttan av
sitt förstånd.
- Jag förstår mej inte på folk.
- Vadå?
- Jaa, titta på dom. Dom stannar mitt i vägen och stirrar på
stånden. Nästan som i koma står dom och glor.
- Dom kanske ska köpa nåt.
- Vafan, det skiljer ju inget från det där ståndet till
nåt annat. Vuxna människor blir som barn här. Stannar
och glor på alla stånd som har lite skarpa färger och
musik. Ännu värre blir det om det redan står fyra personer
där och glor. Då går genast fyra till dit, bara för
dom är rädda att missa nåt.
- Nu är du löjlig. Det är ju så man gör på
en marknad. Man strosar och tittar.
- Strosa? Är det så det kallas? Tycker mera det ser ut som
nån form av masspsykos.
En pedofilanklagad popstjärna stirrar på mig med sitt vita
ansikte. Han trängs med andra hjältar på en tvättlina
i ett stånd som säljer tröjor och solglasögon - ett
av många. Jag bryter mig ur floden av krimskramsslavar. Ställer
mig i utkanten och vilar. I allt kaos har jag tappat bort anledningen
till varför jag är här över huvud taget. Jag tittar
på folket runt mig. Det finns ingen lycka i blickarna på dem.
Enbart ett jagat och ansatt blickflackande. De tycks sakna något
egentligt slutmål.
- Lajza, jag orkar inte längre. Vad fan gör vi här –
kan vi inte skita i det här – jag vill åka hem.
- Men Anders, om jag inte minns helt fel så var det du som ville
hit. Du skulle ju absolut ha ditt renkött, så Ea skulle få
smaka. Hur smart är det att åka ut hit bara för att köpa
lite renkött när du vet hur det ser ut här varje år…
Så var det. Det var renkött jag skulle ha. Nya krafter väcks
i min kropp. Jag styr åter ut i flödet av kroppar. Blicken
fastfryst i horisonten. Likt en kryssningsmissil sterilgår jag mot
ett fast slutmål.
Blicken söker efter den heliga vagnen. Tvivlet växer i min ansatta
själ. Har allt mitt lidande varit förgäves – var
är den helgonlika skylten som förklarar att jag har nått
mitt köttnirvana – var fan är vagnen? Den ska ju vara
här.
- Är du säker på att den står här i år
då – han kanske har fått en annan plats.
Den sista lilla orken är på väg att rinna ur mig. Jag
hänger med en hand på stupets kant. Galenskapens lockrop studsar
mellan avgrundens kalla väggar. Jag får lust att lägga
mig ner i gruset. Sparka och gråta som ett litet barn.
Då ser jag den. I ett trollslag ändras allt. Likt något
heligt svävar den två centimeter ovanför marken. Samtliga
religioners gudar har flyttat in i den vita vagnen.
Jag tränger mig fram, knuffar undan några ungar och sparkar
på en barnvagn. Ur vägen. Jag kräver fritt stråk.
Nöden har ingen lag. En man måste få sitt kött.
Mannen inne i vagnen måste ha sett min tvångsfyllda färd
fram till honom. När jag kommer fram tittar han på mig med
en förstående blick. Han ser det alla langare ser.
- Har du nå torkat renkött kvar? frågar jag nervöst.
- Jodå, det har jag. Hur mycket ska du ha för…
- Tvåhundra.
Det svarta köttet ligger i den glasklädda kyldisken. Jag tar
på glaset som ett litet barn. Så nära med ändå
inte. Tiden står still när mannen plockar upp en köttbit
och lägger den på vågen.
- Den här biten kostar tvåhundratjugo, men det bjuder jag på.
Jag svävar fram. Kärleken sprutar ur min bröstkorg. Hatet
är som bortblåst och jag vill krama alla i min omgivning. Får
nästan lust att ta några graciösa danssteg, men anhopningen
runt mannen som säljer dammsugarmunstycken är för stor.
En flock trängselindivider står och stirrar på den gröna
mattan när den får en behandling. Med öppna munnar och
tomma blickar lyssnar de på den malande rösten från försäljaren.
Orkar inte bry mig. Jag tar små nätta danssteg och trycker
påsen med köttet mot mitt bröst.
Den stolta fadern lägger med högtidlig hand upp köttet
på skärbrädan. Dottern sitter ointresserad nedanför
och leker med plastslevar. Den nyvässade kniven skär genom köttet.
Biten är lagom stor.
Överlämnandet. Dottern tar misstänksamt emot den svarta
biten.
- ÄTA! säger jag och pekar på munnen.
Hennes lilla mun öppnas och biten åker in. Och spottas ut.
En besviken blick på sin far säger allt.
- ÄTA!! säger hon och pekar på bananen i fruktskålen.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.