Ett medeltidsfiaskos historia
Av Andreas Hedberg

Richard Hoberts medeltidsfilm ”Tre solar” med Lena Endre och Mikael Persbrandt har blivit utskrattad av en enig kritikerkår. Men det finns fler exempel på hur svårt det kan vara att producera filmer i medeltida miljö. Café Crème begav sig till Statens ljud- och bildarkiv i Stockholm för att gräva fram en gammal kalkon.

När den internationella jätteproduktionen ”Gypsy Fury” gick upp på amerikanska biografer någon gång under sommaren 1950 gjorde den inte mycket väsen av sig. Inte heller i England (där filmen fått namnet ”The Wind Is My Lover”) höjde man på ögonbrynen. Den svenska premiären däremot, som ägde rum den 13 december 1949, blev något av en nationell manifestation, med kronprins Gustaf Adolf, statsminister Tage Erlander och chefen för Kungliga Dramatiska Teatern Ragnar Josephson som hedersgäster. På biografen Royal i Stockholm visades Lorens Marmstedts enorma samproduktion, Sveriges dittills i särklass dyraste film, under namnet ”Singoalla”.

En romantisk sagodikt
Den dystra berättelsen om zigenerskan Singoalla och riddar Erland Månesköld är mer bekant i sin ursprungliga version, som Viktor Rydbergs (1828-1895) mest kända roman, publicerad första gången i den obskyra "toilettkalendern" Aurora 1857. Berättelsen hade då undertiteln "Romantisk Sagodikt". Den första bokupplagan från 1865 utkom under rubriken Dimmor. Fantasier och historier af Victor Rydberg. I. Singoalla. Denna andra upplaga fick ett radikalt omarbetat slut där ljuset segrar, i kontrast till det ursprungliga slutkapitlets dödslängtan.

Singoalla skulle från början ha blivit en helt kort historia, men berättelsen växte och växte i den förvånade Rydbergs rastlösa händer. Eftervärlden har tolkat den slumpmässiga tillkomsten som ett tecken på ärlighet. I Den svenska litteraturen beskrivs romanen som "sprungen ur ett starkt och personligt uttrycksbehov […] en sällsam blandning av ofrivillig bikt och kvalfull förtegenhet om hemliga drifter". Litteraturhistorikern Victor Svanberg påstod på 1920-talet att modellen för sagans Singoalla var en "cigarrflicka" i Göteborg, där Rydberg från 1850-talet och framåt var verksam som journalist. Kvinnan i fråga var möjligen av spansk härkomst, och, skriver Svanbergs kollega Paul Gemer, "mera skön än trogen". Rydberg skall ha överraskat sin älskarinna med en rival, och under det uppträde som följde var manuskriptet till sagodikten på vippen att hamna i lågorna. Men i stället arbetade författaren vidare och förvandlade det vardagserotiska snedsprånget till romanens patetiska tragedi. Den färdiga berättelsen hyllades under det följande seklet som en av den svenska litteraturens största verk.

Skräckromantik
Det var därför ingen överraskning att Rydbergs sagodikt blev föremål för producenten Lorens Marmstedts storslagna men ödesdigra internationella filmsatsning. Ambitionerna var höga. Den franske regissören Christian-Jaque (pseudonym för Christian Maudet) anlitades, och varje scen spelades in tre gånger; på franska, engelska och svenska. Inspelningen blev Sveriges dittills största och dyraste. Filmens budget var planerad till 1,4 miljoner kronor men de slutliga kostnaderna överskred med marginal 3 miljoner-strecket, vilket var tio gånger mer än normalt för en svensk långfilm på 40-talet.
Utanför Sandrew-ateljéerna på Gärdet i Stockholm byggdes en jättelik modell av Månesköldarnas borg, med flyglar, torn och vindbrygga. Ett sjuttiotal medlemmar av den berömda zigenarsläkten Taikon hyrdes in som statister. Rollen som Singoalla spelades av Viveca Lindfors (1920-1995), som tidigare medverkat i bagateller som ”Snurriga familjen” och ”Tänk om jag gifter mig med prästen”, men också i Hasse Ekmans ”I dödens väntrum”, baserad på Sven Stolpes dystra sanatorieroman från 1930. Riddar Erland Månesköld spelades av Alf Kjellin (1920-1988), i den amerikanska versionen under pseudonymen Christopher Kent. Den första utgåvan av Singoalla kryddas precis som Rydbergs debutroman Wampyren (1848) av skräckromantiska effekter. Riddar Erland vandrar förtrollad genom nattliga skogar, stormen sliter i trädkronorna och krusar sjöns mörka vatten. Över hans förfäders borg driver mörka skyar och riddaren slits mellan ljus och mörker, mellan natt och dag. Christian-Jaques film förstärker de iögonfallande effekterna. Vinden och mörkret kompletteras med några hoande ugglor och Hugo Alfvéns dramatiska filmmusik avrundar dysterheten när kameran i öppningsscenen zoomar in Månesköldarnas dystra stenslott. Fullmånen lyser, en pageförsedd Alf Kjellin rusar genom kulisserna i tights, kråsskjorta och trekantig hatt. Vad filmsällskapets kulturhistoriske rådgivare Björn Thulin sysslat med under inspelningen framstår i dag som något av en gåta. Det är inte bara Kjellin som påminner om en statist i en film som till exempel Errol Flynns ”The Adventures of Robin Hood” (1938).

Publiken och kritiken
Tyvärr framstår filmen ”Singoalla” som än mer anemisk än Rydbergs roman. Silvret som zigenarna stjäl klingar som billig plåt och under kärleksscenerna i skogen ägnar sig Erland och Singoalla hellre åt att recitera naturlyrik än att ge uttryck för den kärlek som uppges vara starkare än någon annat. Hur deras son Sorgbarn koncipieras förblir en minst lika stor gåta som i Rydbergs roman. Desto mer apart verkar därför den två tiondels sekunder långa nakenscenen under zigenarnas stormning av Månesköldarnas borg, där en svartmuskig tartar sliter blusen av en blond tjänarinna. Filmen blev trots allt en publiksuccé, om än bara i Sverige. Kritiken däremot, var på sin höjd artigt reserverad. "Det är förunderligt hur väl filmens miljö stämmer med den bild vi väl litet var gjort oss av den Månesköldska borgen bland dystra skogar och melankoliska sjöar" skriver DN:s recensent i en respektfull bedömning, medan den mer insiktsfulle Nils Beyer i MT kallar filmen "ett gruvligt ädelpekoral […] som förvandlat allt mänskligt liv i handlingen till rena schablonmässigheten". StT konstaterar kort att "Singoalla borde döpas om till Sorgbarn". Initiativtagaren Lorens Marmstedts enda tröst var att den franska versionen ansågs betydligt bättre än den svenska. Hans storslagna projekt gick till den svenska filmhistorien som en av dess stora, klassiska katastrofer, fullt i klass med sentida stolpskott som Erich Hörtnagls ”Petri tårar” från 1995 och Richart Hoberts ”Tre solar”.

För övrigt
Håll utkik efter ”Singoalla” i TV-tablån, den brukar visas någon gång varje år. Om du vill läsa boken, välj helst 1857 års version (exempelvis i Gidlunds utgåva från 1983, med förord av Sven Delblanc).

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.