Nummer 9 - 30 april 2001

En färd genom faraonernas land
Text och bilder: Anna Southerington

När jag var liten hade min mamma en stor, vacker bok om det forntida Egypten som stod längst ned i bokhyllan. Om mamma ville få lite lugn och ro ett bra tag framöver behövde hon bara visa mig på den där boken. Jag kunde sitta på golvet med den i timmar och bara stirra storögt på alla de fantastiska bilderna av pyramider, tempel, gravar, hieroglyfer, statyer, Nillandskap och Tutankhamons hela fantastiska gravskatt. I hela mitt liv har jag drömt om att få se allt detta med mina egna ögon.

Mamma hade varit där. När min morfar fyllde 60 år, vilket nu är 40 år sedan, reste de till Kairo och Sakkara och ett antal andra fantastiska platser runt Medelhavet. I år var det mammas tur att fylla 60, och då bestämde vi oss för att gå i morfars fotspår. Jag skulle äntligen få se Egypten! Vi undersökte de olika resebyråernas utbud och bestämde oss för att satsa på välrenommerade TEMA-resor och deras upplevelsespäckade Nilkryssning Isis. Det blev en resa jag aldrig kommer att glömma!

Dag 1:
Avresedag. Och det var mastigt, helt klart. Upp kl 05:00 och ut till Arlanda. Flyg till Norrköping för att plocka upp fler passagerare där innan flygturen fortsatte till Hurghada. När vi började flyga in över Egypten satt jag som klistrad vid fönstret och stirrade på landskapet nedanför – jag hade aldrig kunnat föreställa mig så mycket sand! Bara sand, sand, sand så långt ögat nådde. Tills vi kom in över Nilen, och det var också en bisarr syn. Denna tunna lilla slinga av blått, omgärdad på båda sidor av en remsa grönska mitt bland alla dessa oändliga sanddyner.

Väl framme i Hurghada steg vi in på en kaotisk och med europeiska mått mätt mycket primitiv flygplats. Uniformerade soldater med k-pistar syntes överallt och man hade fullt sjå med att vifta bort flugorna från ansiktet medan man sprang från den ena oorganiserade kön till den andra för att få inresepapper, visa sitt pass och hämta sitt bagage. Bagagebanden var inte uppmärkta med flygnummer eller någonting annat överhuvudtaget, så man hade ingen aning om var man skulle ställa sig. Men till slut var allt detta avklarat och vi kunde bege oss ut till TEMA-resors mottagande på parkeringsplatsen. Vi blev anvisade till en buss för Isis-resenärerna, och stegade iväg. Pang! Där rök handtaget helt på den alldeles nyinköpta och bra tunga resväskan. Ingen bra start, med tanke på hur mycket den väskan förväntades vara med om under de närmaste två veckorna. Men vi fick hjälp och kunde så avfärda detta problem åtminstone för ögonblicket.

Vi for iväg till en hotellanläggning i Hurghada, där vi fick rada upp väskorna vid sidan av parkeringsplatsen för att sedan kila in på hotellets restaurang och få oss en bit mat och vår agenda för Isis-resan. Det kändes lite ovant och otryggt att bara lämna sina väskor där utan tillsyn, men jag hade läst att det i Egypten nästan inte fanns någon brottslighet alls tack vare deras islamiska hederskodex, så vi följde seden dit vi kom. Någon timme senare stod väskorna mycket riktigt kvar helt oantastade, och vi satte oss på en ny buss som ca 5 timmar senare skulle ankomma i Luxor. Tack vare de terroristdåd som riktades mot turister för några år sedan får turistbussar numera inte färdas obevakade i Egypten, så vi inrättade oss i något som skulle bli en väldigt bekant företeelse innan de två veckorna var över; en konvoj med militäreskort.

När skymningen föll bar det iväg. På vägen berättade vår guide, Ann-Louise, om såväl det forntida som det moderna Egypten och lärde oss en hel del användbara fraser och knep för att underlätta våra kontakter med denna väldigt annorlunda kultur. Själv satt jag som klistrad vid fönstret och ådrog mig nästan nackspärr genom att stirra förundrat på en stjärnhimmel som jag inte kunnat föreställa mig ens i min vildaste fantasi. Eftersom vi färdades genom öknen fanns det inga ljuskällor på marken alls, det var helt becksvart, och då framträdde varenda liten stjärna i sin fulla glans. Det fanns knappt en millimeter av denna natthimmel som inte gnistrade och blänkte. Så vid 23-tiden ankom vi äntligen till Luxor och vårt kryssningsfartyg, Alexander the Great. Tvärs över gatan från kajen fångades mitt öga av det fantastiska Luxortemplet, som vi skulle få tillfälle att utforska på nära hand lite senare i veckan, och då slog det mig med full kraft – jag var faktiskt i Egypten, alldeles på riktigt! Drömmen hade äntligen blivit verklighet. Vi checkade in på båten, där vi också mötte vår Egyptiske guide, Hagag, fick oss en nattamacka, och kunde sedan krypa till kojs i vår hytt efter en snabb titt på det lokala utbudet på Nile TV.

Dag 2:
Nu skulle nästa dröm förverkligas. Ett av de namn som alltid klingat med mystik och magi för min del var Karnak. Efter frukosten ombord på båten begav vi oss till just detta berömda Karnak-tempel i Luxor och jag fick min första dos av allt det som skulle komma att prägla resten av resan så starkt: pyloner, sfinx-alléer, obelisker, reliefer skildrande religiösa myter och faraoniska hjältedåd, solbåtar, skarabéer, kolossalstatyer, pelarhallar, Anubis, Ra, Bast, Horus, Hathor, Osiris och Isis, och så hieroglyfer, hieroglyfer överallt, på varenda tillgänglig yta. Karnak har beskrivits som det forntida Egyptens Vatikanstat, och det är en ganska träffande beskrivning. Det var centrum för Egyptens religiösa makt i alla sina skiftande skepnader under större delen av en ofattbart lång tid. Detta tempel var aktivt och utökades konstant under en epok som sträckte sig över 2000 år under det forntida Egyptens glansålder, och här byggde några av de mest berömda namnen i Egyptens historia egna helgedomar och reste minnesmonument av olika slag till sin egen och gudarnas ära. Här finns statyer av Seti I och Rames II, obelisker tillhörande Hatshepsut och Thutmoses III, pyloner och helgedomar upprättade av Horemheb, och jubileumstempel för att fira Amenhoteps II första 30 år som farao. Man får se sig om efter en mer överväldigande upplevelse sådär direkt efter frukost, om man säger så!

På parkeringsplatsen på väg ut fick vi vår första gedigna erfarenhet av de små tips Ann-Louise hade givit oss ombord på bussen föregående kväll. Överallt där det finns turister i Egypten, kryllar det också av allehanda försäljare som kör upp sina varor rakt framför näsan på en på ett sätt som för oss européer kan kännas väldigt påträngande. Vi hade fått lära oss att en västerlännings vanligaste misstag i att handskas med detta var att spänna ögonen i försäljaren i fråga för att med extra eftertryck säga "nej tack". Denna ögonkontakt tolkas med egyptiskt kroppsspråk som ett tecken på intresse, oavsett vilka ord som ackompanjerar blicken, och då är det kört på en gång, då blir man aldrig av med dessa hoppfulla försäljare. Så vi fick lära oss att istället bara snegla snabbt ur ögonvrån, le lite lagom artigt och säga "la shukran" (nej tack på arabiska) och sedan inte ge dem ens en tillstymmelse till övriga blickar eller ord. Le lite till får man dock gärna göra, bara man inte möter deras blick. Det fungerade ypperligt! Försäljarna blev överlyckliga över att man bemödat sig att lära sig detta, skojade glatt med utrop som "You speak Arabic!" eller "You’re Egyptian!", och respekterade genast ens avvisande av deras varor eller tjänster. Detta lilla tips från Ann-Louises sida visade sig bli något av det mest användbara man någonsin fått lära sig. Just dessa påflugna försäljare, samt tiggande barn, är ofta något som turister till Egypten och övriga Nordafrika fasar för och upplever som extremt påfrestande. Men tillämpar man detta knep får man istället uppleva dem från ett helt annat perspektiv, som charmiga, skojfriska och livsglada.

Efter denna upplevelserika början på dagen var det så dags att påbörja vår kryssning uppför Nilen. Och då menar jag alltså inte norrut när jag säger "uppför". Nilen är nämligen en lite egensinnig flod som genom alla tider har envisats med att flyta från söder till norr istället för det sedvanliga norr till söder. Detta resulterar i att begreppet "övre Egypten" i själva verket är södra delen av landet, och "nedre Egypten" är den norra delen. Och färdas man uppför Nilen åker man alltså i sydlig riktning. Smått förvirrande kanske, men så är detta också en helt annan värld, och man vänjer sig snart vid att det mesta ter sig väldigt annorlunda från det man är van vid om man har rest huvudsakligen i Europa eller Nordamerika. Hur som helst ställde vi kosan mot söder och lade ut. Mamma och jag parkerade oss uppe på däck, i skuggan med tanke på den oerhört starka egyptiska solen och den svenskt vinterbleka hyn. Det tog inte lång stund innan jag fick fullständigt kamerafnatt. Detta landskap äger en säregen skönhet som inte riktigt kan skildras vare sig i ord eller på fotografier, det måste upplevas med egna ögon. Palmer, små hyddor och boningar, åsnor och vattenbufflar, vass och små gräsruggar ute i vattnet, allt mot en fond av låga och mycket vackert eroderade sandfärgade bergs- och klippformationer. Det är en rent förtrollande känsla att se allt detta glida förbi i sakta mak medan man sitter på däck och serveras te i bästa kolonialstil. Det låter kanske som någonting ur en Agatha Christie-roman, och det är faktiskt inte så långt från sanningen. Vissa saker har förändrats ganska lite sedan engelsmännen var kolonialherrar här, och landets ekonomiska intressen gör att turister behandlas med ypperlig service och betjäning.

Inte nog med att servicen är fullständigt oklanderlig, de som tillhandahåller den verkar dessutom uppriktigt trivas med sina arbeten och kontakten med oss turister. De är glada, varma, öppna och mycket skojfriska. Jag skulle nästan vilja säga rentav busiga. Vårt första riktigt konkreta exempel på detta fick vi när vi gick ner till hytten för att hämta solkräm. I korridoren utanför hytten stod det en klunga hyttstädare och såg distinkt pillemariska ut. De var själva sinnebilden av uttrycket "full-i-sjutton". Vi log och hälsade med nyckeln i handen utanför dörren, och då höll de nästan på att börja fnissa hela bunten, sin vuxna ålder till trots. När vi så öppnar dörren och stiger in, blir vi genast varse vad som har orsakat detta. På den ena sängen, med läslampan riktad som en strålkastare på sig, fanns nu en otrolig kreation. En stor lotusblomma omgärdad av blad, alltihop skapat av handdukar. I mitten av blomman hade de placerat min vattenflaska, som någon sorts ståndare och pupill. På den andra sängen reste sig en handdukskobra, bärande mina solglasögon i "ansiktet"! Vi tittade bestört och förundrat ut i korridoren igen på hyttstädarna, som också hade hört våra förvånade och beundrande utrop genom dörren, och jag tror aldrig jag har sett sådana uttryck av rent barnslig förtjusning i vuxna mäns ansikten förr. Det här tyckte de var oerhört roligt, och själva tyckte vi det var helt fantastiskt. Vem hade väl trott att man skulle kunna skapa rena konstverk av handdukar!

Framåt eftermiddagen närmade vi oss slussarna vid Edfu lagom till eftermiddagsteet. Här fick vi ligga stilla i några timmar medan vi väntade på vår tur, och fick då erfara hur långt den egyptiska köpmannaandan sträcker sig! Vi hade knappt mer än slagit av motorerna innan vi fann oss helt omringade av en svärm små roddbåtar 10 meter längre ned på vattnet. I dessa roddbåtar stod försäljare och höll upp allehanda varor – dukar, klänningar, sjalar med mera – medan de skrek allt vad de orkade för att fånga vår uppmärksamhet uppe på däck. "Five pounds madam, five pounds!" Om någon visade minsta intresse för den erbjudna varan stoppades denna in i en plastpåse som sedan slungades upp på däck för att den prospektiva kunden skulle kunna granska sitt eventuella köp närmare. Om det var till belåtenhet och man enades om ett pris (det där med "five pounds" var mer av ett lockbete än en prislapp, om vi säger så) lade man ner pengarna i påsen och kastade tillbaka den. Annars kastade man tillbaka varan, till försäljarnas stora förtret givetvis. De var dessutom bra mycket bättre på att pricka rätt än vi turister, så det var en otrolig syn att se dem ro som vettvillingar för att fånga upp påsarna innan de hamnade i vattnet. De lyckades inte alltid, så en och annan fick ro omkring med väldigt blöta dukar i lasten. Att sitta och dricka te bland en massa plastpåsar som flög fram och tillbaka hej vilt, ackompanjerat av en stadigt skallande korus av försäljningsbud, var sannerligen en annorlunda och mycket komisk upplevelse!

Efter middagen blev det nubisk afton ombord. Alla som kände sig så hågade kunde hyra eller köpa galabayor (egyptiska kaftaner/klänningar) och sjalar till huvudet från butiken ombord, och personalen underhöll med nubisk sång, musik och dans. De lyckades till och med släpa upp ett ganska stort antal av oss tråkiga, stela svenskar och norrmän för att sjunga och dansa med dem, trots att ingen hade druckit alkohol. Det sistnämnda är en klar bristvara i Egypten, eftersom detta är ett muslimskt land med väldigt strikt syn på detta med alkoholintag, och en alkoholskatt som kanske till och med är högre än Sveriges. Öl eller vin kan fås på restaurangerna, i alla fall de som besöks av turister, men sprit tror jag inte vi såg till alls under hela resan. Och sanningen att säga saknade vi inte alkoholen alls, vi höll mer än gärna till godo med de läckra inhemska juicerna och teerna, och kan bland annat rekommendera karkadé, ett kallt sötat hibiskuste med en vacker djupröd nyans. Väl tillbaka i hytten möttes vi av handdukssvanar, och där kröp vi till kojs medan båten stävade vidare mot Edfu där vi skulle lägga till över natten.

Dag 3:
Idag skulle vi påbörja dagens äventyr med ett besök i det oerhört välbevarade templet i Edfu. Kajplatsen i Edfu var inte särskilt stor, så det var både dubbel och trippelparkering som gällde, och vi fick gå genom de andra båtarna för att nå fasta land. I lobbyn på en av dessa passerade vi en klunga människor i 30-årsåldern, huvudsakligen amerikaner. De var vitklädda från topp till tå och rikt översållade med smycken med olika egyptiska motiv, och vår gemensamma tanke var "det här måste vara någon sorts sekt". Mycket riktigt, det visade sig sedermera vara en internationell Horuskult, vars medlemmar spenderade rena förmögenheter på att besöka dessa gamla helgedomar och där utöva allsköns meditationer och ritualer. Och det är klart, vi borde nästan ha förstått att man inte kunde besöka ett så mytomspunnet land som Egypten utan att stöta på en och annan New Age-anhängare av det flummigare slaget. Detta skulle heller inte bli vår enda kontakt med Horuskulten.

Väl ute på kajen möttes vi av en skock kalescher (hästdroskor) som skulle föra oss till templet. Vi hade fått strikta instruktioner om att inte ge dem baksheesh (dricks) eftersom detta ingick i vår reseavgift och skulle betalas kollektivt för oss alla av reseledaren. Detta vet förarna också, men man ska inte tro att de av det låter sig hindras från att försöka dra en rövare i alla fall, för att försöka dryga ut kassan ytterligare. Och trots förvarning lät sig en av våra medpassagerare i kaleschen luras. Egyptierna förväntar sig nämligen baksheesh för absolut minsta lilla service, som att sträcka ut en hand för att hjälpa en i land från båten, posera för en bild, visa en relief i ett tempel, eller fotografera en själv i någon genuin gammal miljö, så den här typen av enkla tjänster ska man helt enkelt inte ta emot om man inte är beredd på att släppa ifrån sig ett pund (knappt 3 kronor) eller så. När vår medpassagerare således lät sig fotograferas i kaleschen var det alltså kört! Han insåg dock själv sitt misstag, och föraren fick sitt pund. På tal om pund, får man också passa sig när man kommer överens om priset på en vara eller tjänst. När det väl kommer till betalning och man drar fram det överenskomna antalet pund kan man mycket väl mötas av indignerade miner från en egyptier som skenbart förvånat utbrister "no, no madam – English pounds" vilket alltså är fem gånger så mycket. Alternativt, om man har bokat en tjänst som omfattar flera personer, som en kaleschfärd, "no, no madam – per person". En absolut tumregel är alltså att väldigt noggrant precisera att man talar om egyptiska pund och ett totalpris för samtliga personer, annars får man nästan förvänta sig bråk och ett otrevligt inslag i semestern. Detta med att kunna och följa spelets regler, och sådana finns det många av, är av yttersta vikt om man ska ha en trevlig vistelse i Egypten. Och detta är ett spel för egyptierna, det ska man inte missta sig på, ett spel som går ut på att tjäna så mycket som möjligt på oss rika västerlänningar. Till deras försvar vill jag dock säga, att om man visar dem att man känner till spelets regler blir de överförtjusta och respektfulla, och finner sig med gott humör och glimten i ögat i att man har sett igenom deras försök till extra förtjänst. Håller man alltså detta i åtanke, går allting i regel alldeles utmärkt och helt friktionsfritt, och kontakterna med lokalbefolkningen blir enormt givande och trivsamma för båda parter.

Efter en halsbrytande kaleschfärd, där vi nästan fruktade för liv och lem, var vi så framme vid templet i Edfu. Detta tempel, som restes drygt 80 år före Kristus av Ptolemaios IX till falkguden Horus ära, är mycket välbevarat och vackert. De romerska influenserna syns tydligt i arkitekturen, utan att denna för den sakens skull förlorar ett uns av sin fornegyptiska karaktär. De jättelika relieferna på murarna är oerhört imponerande, och i det allra heligaste finns det ännu idag en mycket välbevarad solbåt. Dessa solbåtar användes i processioner och religiösa ritualer, och symboliserade solguden Ras färd över himlen på dagtid och genom dödsriket, stridandes mot allehanda fiender, på natten. De flesta tempel hade solbåtar av större eller mindre format, och i Karnak hade de egna kammare för de tre stora solbåtar som man årligen färdades nedför Nilen med i en festivalprocession till Luxortemplet. Det är väl också allmänt bekant att man intill Cheops-pyramiden i Giza funnit flera enorma solbåtar begravda i sanden, och en av dessa finns nu till beskådande i ett eget museum på området. Dessa tros eventuellt ha haft anknytning till faraoniska begravningsritualer, där de skulle symbolisera faraos gudomliga natur som den levande inkarnationen av Ra, en identitet som han alltså återupptog efter döden.

Väl tillbaka på båten efter ännu en halsbrytande tur med samma kalesch, vars förare fortfarande gjorde febrila försök till extra baksheesh, styrde vi sedan kosan mot Kom Ombo, som vi nådde sent på eftermiddagen. Templet här har blivit skadat genom åren av såväl Nilens översvämningar som jordbävningar, och taket och pylonerna är nu ett minne blott. Men det är fortfarande klart sevärt, med många mycket vackra reliefer och en del välbevarade färger. Just det här med färgerna är något vi vanliga turister ofta inte har insett vidden av. Vi är vana vid att se bilder av egyptiska hieroglyfer, reliefer och tempel sådana de ser ut idag, och tror gärna att detta ger en hyfsat bra bild av hur dessa såg ut ursprungligen. Men egyptierna använde sig flitigt av olika färger producerade av växter och mineraler, och alla dessa tempel och monument har en gång sprakat av färger och ädla metaller. Färgerna har blekts bort av solljuset, och metallerna var givetvis ett attraktivt byte för tjuvar, så all denna forntida prakt är något vi idag endast kan föreställa oss. Och detta blir onekligen lite lättare när man ser de spår av färger som finns kvar i skyddade hörn på platser som Kom Ombo.

Templet här var ett så kallat dubbeltempel, tillägnat två olika gudar. Den högra delen av templet tillhörde krokodilguden Sobek och den vänstra hedrade falkguden Haroeris, en variant av Horus den äldre. Här har man hittat mumifierade krokodiler, som kan beskådas i ett litet kapell bredvid templet, och här hade de också en solkalender inristad i väggarna, vars principer är förvånansvärt enkla och rent förbluffande exakta. Man har också här lärt sig mycket om den berömda fornegyptiska läkekonsten, då det finns välbevarade reliefer och hieroglyfer som beskriver olika medicinska ingrepp och instrument, läkemedel och kurer av olika slag, och till och med ett recept på ett graviditetstest som i moderna vetenskapliga experiment har visat sig vara helt tillförlitligt! Fornegyptierna var mycket skickliga läkare, och bland annat utövade de hjärnkirurgi med många gånger lyckat resultat, vilket bland annat mumier med sedan länge läkta ärr efter trepaneringar och andra kirurgiska ingrepp vittnar om. Något som är oerhört imponerande med tanke på att detta pågick för flera tusen år sedan med relativt primitiva kirurgiska instrument!

Vi beskådade solnedgången över templet, och begav oss sedan tillbaka till båten för middag och en lugn kväll ombord, med tidigt sänggående eftersom vi skulle upp igen långt före gryningen. Kaptenen ombord fick dock ingen rast och ingen ro, eftersom vi under natten skulle färdas vidare till Aswan. Då vi återvände till hytten för att krypa till kojs möttes vi av ännu ett handdukskonstverk, denna gång en krokodil med en av mina frukostapelsiner i käftarna!