Ett uppvaknande
Av Åsa Jonsson

Bild: Folkets Bio

Antonias resa
Regi: Christoph Schaub
Manus: Peter Purtshert och Christoph Schaub
I rollerna: Emmanuelle Laborit, Lars Otterstedt, Renate Becker, Wolfram Berger, Renate Steiger, Roeland Wisnekker m.fl.

Betyg:

Efter att ha levt ett skyddat liv i ett kloster blir Antonias (Emmanuelle Laboit) första arbete utanför klostrets murar att hjälpa hemlösa på ett härbärge. På vägen från arbetet träffar hon Mikas (Lars Otterstedt), som säger sig vara en cirkusartist. De är båda döva och finner varandra i en värld befolkade av hörande. Självklart förälskar de sig och av klosterlöftena bryter Antonia nog dem alla; kyskhets- och lydnadslöftet är i alla fall de första som åker.

Egentligen är detta en av dessa dussinhistorier som man så ofta blir serverad på bio. Oskyldig och naiv flicka möter den världsvane mannen som drar ut henne från hennes skyddade tillvaro och visar henne att världen är så mycket mer än vad hon kunde föreställa sig. Men det är en sak som skiljer den här från de flesta andra av de snyggt gjorda flicka möter pojke-filmerna och det är att huvudpersonerna båda är döva men utan att dövheten spelar huvudrollen.

Både Emmanuelle Laboit och Lars Otterstedt är riktigt bra skådespelare som klarar av att prestera fina rolltolkningar trots alla klyschor och typer som de måste leva upp till. Det är synd att man har valt en sådan standardiserad lösning på kärlekshistorien men de lyckas förmedla så mycket känsla att man ändå köper historien.

Språkets och kommunikationens enorma betydelse porträtteras riktigt bra i "Antonias resa". Det gör att den banala kärlekshistorien mellan nunna och ficktjuv är uthärdlig. Det är först i mötet mellan Antonia och Mikas som man ser hur torftig hennes relation med omvärlden är. Även när de andra nunnorna använder sig av teckenspråket så är det bara för att understryka eller förtydliga, aldrig för att fullt ut kommunicera. Även om man som hörande inte till fullo kan sätta sig in hur det är att leva i en värld där alla ljud är borta, så ger "Antonias resa" en liten fingervisning om de komplikationer som kan uppstå när man lever med de hörande men inte tillhör deras skara. De första scenerna när Antonia ännu inte har något språk sätter stämningen för resten av film. De visar hur hon sakta öppnar upp sig för en värld som faktisk kanske klarar av att ta emot henne i alla fall. Den resan tar inte slut utan leder Antonia vidare även efter det att Mikas är borta.

---

Copyright © 2002, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat