Filmfestivalen 2001
Varm känsla
Av Åsa Jonsson

Elling
Norge 2001
Regi: Petter Næss
Manus: Axel Hellstenius
I rollerna: Per Christian Ellefsen, Sven Nordin, Per Christensen, Jørgen Langhelle, Marit Pia Jaobsen m. fl.

Betyg:

Om man tänker efter vad den här filmen handlar om så är det inte så roligt. Två män som har psykiska problem ska lära sig att leva ett så kallat normalt liv. Elling (Per Christian Ellefsen) har vuxit upp i avskildhet med sin mor. Han har under sitt 40-åriga år blivit omhändertagen av henne och när hon dör hamnar han på ett vårdhem. Där får han dela rum med Kjell Bjarne (Sven Nordin) som kommer från ett alkoholisthem och som har varit omhändertagen större delen av sitt liv. De är båda ordentligt institutionaliserade när de två år senare ska ut i ”det verkliga livet”. Filmen handlar om deras vedermödor med att vänja sig vid att handla, svara i telefon, prata med främmande människor och allt annat som de flesta människor ser som självklart att man kan. De flesta vardagssysslor är för svåra och skrämmande. Elling kan till exempel inte besöka offentliga toaletter utan måste rusa hem när han blir nödig. Anpassningen till det så kallade vanliga livet är svår men den skildras som att den i alla fall inte är omöjlig. Filmen är sådan att man verkligen kan leva sig in dessa två udda figurers liv.

Det som gör Elling så sevärd är att det aldrig går över till en drift med Elling och Kjell Bjarne. Filmen är hela tiden på deras sida och som åskådare blir man delaktig. Däremot blir det ingen helgonförklaring av dem. Ellings sociala fobi gör honom aggressiv och frustrerad, Kjell Bjarne har ett mycket hett temperament. De gör och säger många konstiga saker men allt vägs upp av att de är så uppenbart fästa vid varandra och att de faktiskt gör sitt bästa.

Elling är baserad på böcker av Ingvar Ambjørnsen, framförallt boken Brødre i blodet. Böckerna har sålt bra och skildrar vad man brukar kalla samhällets baksida. Regissören Petter Næss var ansvarig för en teaterversion av "Elling og Kjell Bjarne" vid Olso Nye Teater. Axel Hellstenius skrev manuset till teaterversionen och har även gjort andra manusbearbetningar på Ingvar Ambjønsens böcker. Det kanske är därför som filmen har blivit så pass bra. Både regissör och manusförfattare känner sitt material väldigt väl och har därför skapat en sådan vänlig film.

När man går ut från bion efter att ha sett Elling har man en varm känsla i hela kroppen. Filmen visar att det finns hopp för alla och att inget är någonsin så djävligt att man inte klarar av det.

---

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème