Till Café Crème Film!
 ÅRGÅNG 3 NUMMER 1 - 21 JANUARI 2002
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN
:: CAFÉ CRÈME FILMARKIV ::

En kvinnas öde
Av Åsa Jonsson

Bild: Columbia-Tristar

Den oberörbara
Regi & Manus: Oskar Roehler
I rollerna: Hannelore Elsner, Vadim Glowna, Tonio Arango, Michael Gwisdek, Bernd Stempel m. fl.

Betyg:

Oskar Roehler har gjort en film (till en viss del) baserad på modern Gisela Elsners sista tid, från Berlinmurens fall till hennes självmord. Roehlers mor Gisela Elsner var en känd västtysk författare som tog sitt liv 1991. Hennes motsvarighet i filmen, Hanna Flanders (Hannelore Elsner), är en symbol över de västtyska intellektuella som romantiserade bilden av det östtyska samhället. Hon är även en person som verkar oförmögen att se någon utom sig själv.

Filmen är oroande. Den enorma stressen och spänningen som Hanna Flanders lider av är mycket påtaglig. Hennes besvikelse över att Berlinmuren har fallit tar över hennes liv eftersom det är på många sätt en symbol för hennes liv som raseras. Hon är kompromisslös när det gäller sina övertygelser.

Oskar Roehlers och Hannelore Elsners samarbete kring rollfiguren har gjort henne till en levande person. Man kan känna med henne samtidigt som hon är fruktansvärt irriterande. Hanna Flanders är tablett- och nikotinmissbrukare. Hannelore Elsner lyckas visa detta utan att spela över. Darrningarna på handen är av den rätta typen och hennes vildsinta blick när hon känner sig pressad, allt stämmer in på hur en person med den typen av problem beter sig. Hanna Flanders väljer hela tiden bort de möjligheter som ges för att klara sig vidare. Oskar Roehler beskrev sin mor i en intervju som en prinsessa som aldrig har behövt växa upp. Det lyser igenom i filmen också.

Filmen är svartvit vilket förtätar stämningen. Berlin vid tiden för murens fall ser slitet ut. Det finns vissa scener som är aningen pretentiösa. En sådan scen är när Frau Flanders vandrar med sminket rinnande nerför kinderna över en leråker i Berlin. ”Den oberörbara” är väl värd att se trots en viss pretentiös ton. Filmen lockar ofta till skratt som fastnar på vägen upp eftersom allt egentligen är tragiskt. Hela filmen andas en hopplöshet och en mänsklig andlig misär som inte går att bryta.

 


[an error occurred while processing this directive]

Copyright © 2002, Kulturtidskriften Café Crème