Film
Vinner
på nyinklippta scener
Av
Åsa Jonsson
Bild: Sandrew-Metronome
Exorcisten
- Director's Cut
Regi:
William Friedkin
Manus: William
Peter Blatty (efter sin egen roman)
I rollerna:
Ellen Burstyn, Max von Sydow, Linda Blair,
Lee J. Cobb, Jason Miller m.fl.
Vad finns det att skriva om den här filmen som inte redan har skrivits, sagts eller tänkts? Men det är väl lika bra att göra ett försök.
Det här är en av de mest klassiska skräckfilmerna. Den har genom åren allt sedan 1973 fått hög kultstatus. Historien är förhållandevis enkel. En ung flicka blir besatt av en demon. Modern försöker på alla möjliga sätt få sin dotter frisk men ingenting hjälper. Till slut föreslår läkarna som behandlar flickan Regan (Linda Blair) att man ska anlita en exorcist.
Max von Sydow spelar exorcisten Fader Merrin som tillkallas för att driva ut demonen från Regan MacNeil. von Sydow spelar denne åldrande präst med stor värdighet. Fader Damien Karras (Jason Miller) spelar i stället den tvivlande prästen som mot sin vilja tvingas inse att djävulen finns, och att vissa delar av verkligheten inte låter sig förklaras av psykiatrin. Det finns knappast någon som inte har sett Linda Blair kräkas grönt slem och snurra på huvudet. Det gör hon även i den här versionen men "äckelscenerna" tar mindre plats i hela filmen än tidigare.
De scener som har klippts in i den här versionen är faktiskt av värde för filmen. Filmen trappas upp mer än i originalversionen vilket leder till att man dras in än mer. Händelserna känns mer skrämmande och man blir lämnad i slutet av filmen med en obehaglig känsla i kroppen. Slutscenen har ändrats till ett än mer öppet slut, men jag tänker inte avslöja vad det är.
De gamla välkända scenerna med Max von Sydow och Jason Miller som mässar "The power of Christ compels you!" känns fortfarande litet lustiga. Men överhuvudtaget är detta en film som man bör ha sett, oavsett om man är skräckfilmsfantast eller inte. Det finns många berättartekniska grepp som hugger tag i publiken. Ett av dessa är ett ganska långsamt berättartempo som ändå aldrig blir långtråkigt.
Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème