Film
Imponerande
om än inte fulländat
Av Theodor
Stenevang
Final
Fantasy
Regi:
Hironobu Sakaguchi och Monotori
Sakakibara
Manus: Hironobu
Sakaguchi, Al Reinert m. fl.
I rollerna:
Inte en enda människa
Röster: Ming-Na, Alec Baldwin, Ving Rhames, Donald Sutherland, Steve
Buscemi, James Woods m. fl.
| Betyg: | 
|
Det här är klassisk, nästan stereotypisk science fiction som utspelar sig år 2065, då mänskligheten kämpar för sin överlevnad mot en främmande livsform som invaderat jorden.
Den här filmen kommer troligen att uppfattas som en milstolpe i filmhistorien. Detta tack vare att den är intressant ur teknisk synvinkel – vad gäller handling, intrig och estetik är den däremot en riktig dussinproduktion.
"Final Fantasy" har lånat sitt namn av en lång serie TV-spel som varit oerhört populära under flera år. Filmens story är fristående och har inte så mycket att göra med spelens handling. Regissör och en av producenterna är japanen Hironobu Sakaguchi, mannen bakom spelen.
Filmen har producerats under fyra år i en studio på Hawaii, i ett samarbete mellan Japan och Hollywood, där man använt de skarpaste datorstöden för grafisk produktion som finns tillgängliga och dessutom rekryterat animeringstalanger från stora bolag i USA.
En annan av de tre producenterna, Jun Aida, säger att man ville utveckla en ny filmgenre. Det får jag nog tillstå att man också gjort. Det här är den första datoranimerade filmen med realistiska människor. För första gången ser vi alltså mänskliga gestalter på film som man inte med självklarhet, inte omedelbart, kan se är datoranimerade.
Resultatet av de fyra åren av banbrytande animeringskonst är imponerande, utan tvekan, men tyvärr inte 100-procentigt. ”Biopubliken ser omedelbart när något inte stämmer”, säger Chris Lee, den tredje producenten. Han vet kanske inte hur rätt han har. Den som ser "Final Fantasy" kommer till och från att glömma bort att människorna på duken faktiskt inte är skådespelare. Tyvärr är denna illusion inte fullständig, och med jämna mellanrum kommer din mänskliga, mycket komplexa hjärna att avslöja bluffen – och det är mycket små detaljer som gör att kulisserna rämnar. Stundtals ser folk lite skelögda ut, munnarna rör sig märkligt och tänderna ser ut som plastproteser.
Med finslipning och ökad erfarenhet kommer den här animeringstekniken förhoppningsvis att bli ytterligare några pinnhål bättre, kanske så bra att vi inte längre kan se vad som är vad. På några års sikt är det inte osannolikt att vi får helt förändrade värdeskalor i filmvärlden, där filmer med skådespelare av kött och blod kultförklaras eller blir en ”finare” sorts film, medan mainstreamsproduktioner aldrig mer behöver besväras av lynniga skådespelares divalater.
Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème