Film
Lysande manus
Av Åsa Jonsson

Bild: Folkets Bio

Hemligheten
Regi: Virginie Wagon
Manus: Virginie Wagon och Erick Zonca
I rollerna: Anne Coesens, Michel Bompoil, Tony Todd m. fl.

Betyg:

Marie (Anne Coesens) arbetar som dörrförsäljare av ett uppslagsverk. Hon är sedan tolv år tillbaka gift  med François (michel bompoil) som hon har en son med. Trots att hennes liv till stor del är som hon vill ha det är hon rastlös; hon vill ha något mer. Vad det är som saknas kommer hon fram till när hon träffar ”den mystiske främlingen”, Bill West (Tony Todd). Han är en amerikan som sitter ensam i ett hus. Han går aldrig ut och han träffar inga andra människor än sin älskarinna som bor i närheten. Han är med andra ord helt annorlunda än Maries man.

Marie väljer att söka upp Bill, gång på gång. Hon vill ha honom, inte så mycket för den han är som för att han inte är hennes man. I skildringen av Maries otrohet kommer bilden av den totala egoismen fram. Marie framställs som en vanlig, snäll människa som inte kan tänka längre än till sina egna behov. Genom att leva ut sitt behov av sex med en annan än den man hon har lovat trohet skapar hon något som bara är hennes.

Filmen får fram något av otrohetens dilemma. Det är handlingen att vara otrogen som är det viktiga, inte personen som man är det med eller den man är det mot. Maries man säger när han har upptäckt hennes otrohet att han har sett det egoistiska monstrets ansikte. Maries val är snabbt gjort, hon vill både ha sin man och sitt barn men även de förstulna mötenas tillfredställelse. Den  person som man känner med är Maries man, François. Han lever deras vardagsliv så gott han bara kan. Sveket som Marie utför mot dem alla visas i Michel Bompoils porträttering av François. Hans ansiktsspel förmedlar den ilska och sorg som ett sådant svek provocerar fram bättre än vad ord kan göra.

Bill är den person som man som åskådare inte får någon riktig kontakt med. Tony Todd är lång, snygg och med en enormt sexig röst men han har inget djup eller egentlig närvaro i filmen. Det beror förmodligen på att hans rollfigur Bill egentligen är utan betydelse. Han har rollen som den mörke främlingen utan bakgrund eller liv. Han sitter i det förslutna huset och tillfredställer kvinnorna när de kommer till honom. Det att Bill inte verkar ha något eget liv tar bort en hel del djup ur filmen, samtidigt som det berättartekniskt är rätt snyggt gjort. Genom att Bill inte har någon självständig existens så blir skillnaden mellan vardagslivet med François och den eskapistiska relationen med Bill än mer tydlig. Det kan aldrig vara vardagligt med Bill eftersom han inte hör hemma i någon vardag som Marie känner till.

Det är något som saknas i Hemligheten. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men det har delvis med bildspråket att göra. Det är ganska slätstruket filmat. Bilderna dokumenterar snarare än tillför något. Det är Virginie Wagons långfilmsdebut så man ska väl vara lite förlåtande över att filmen inte präglas av självsäkerhet i uttryckssättet. Wagon borde förlita sig mer på bildmediet än vad hon gjort i Hemligheten. Manuset däremot är lysande. Om man orkar med ett nästan två timmar långt relationsdrama ska man definitivt gå och se Hemligheten.

---

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème