Bra svensk film
Av Åsa Jonsson

Bild: Sonet Film

Den osynlige
Regi: Simon Sandquist och Joel Bergvall
Manus: Mick Davis
I rollerna: Gustaf Skarsgård, Tuva Novotny, Thomas Hedengran, Li Brådhe, Jenny Ulving, David Hagman, Pär Luttropp, Joel Kinnaman, Francisco Sobrado m.fl.

Betyg:

Det är roligt att se bra film och det är inte alltför ofta som man får det. "Den osynlige" är en film där skådespelarna är helt okej, storyn är mycket bra och regin håller hög klass. Regissörerna Simon Sandquist och Joel Bergvall har all anledning att vara nöjda. Det här är deras långfilmsdebut och den håller verkligen måttet. Deras kortfilm "Viktor" var Oscarsnominerad för tre år sedan och gav dem chansen att göra "Den osynlige".

Det är slutet av gymnasietiden för Niklas (Gustav Skarsgård). Han lider av prestationsångest och har en mor som har planerat hela hans liv. Hon har bestämt utbildning, karriär och flickvän. Niklas är inte helt nöjd med det men gör sitt uppror i smyg. Han söker till en skrivarkurs i London och köper en flygbiljett. Han kommer aldrig dit. Skolans "värsting" Anneli (Tuva Novotny) tror att han har tjallat om ett inbrott som hon har gjort. Hon spöar upp honom och lämnar honom att förblöda i skogen.

Titeln "Den osynlige" syftar på Niklas men kan till lika stor del syfta på Anneli som bara ses när hon ställer till med något. Det som är fascinerande med filmen är att Niklas lär känna sin mördare. Allteftersom kommer han närmare henne och det uppstår en förståelse och en sympati dem emellan. De olika karaktärerna är inte delaktiga i varandras liv, utan har var och en nog med sitt. När Niklas försvinner tvingas de ta ställning.

Filmen är kryddad med bra repliker. Niklas replik till flickvännen (som modern har sett ut åt honom) när hon försöker förföra honom är så klockren: "Du är så, du är så väldigt, väldigt… ful.". Stämningen är ganska mörk ibland men får ofta en annorlunda tvist genom snärtiga repliker.

"Den osynlige" är en film som man bör se, delvis för att den är svensk men framförallt för att den är bra. Det bästa är att den kan överraska. Även om man kan känna på sig vart den är på väg så är vägen dit fylld av överraskningar. Stämningen är tät och man tappar inte intresset.

---

Copyright © 2002, Kulturtidskriften Café Crème