Film
Rolig
och varm
Av
Åsa Jonsson
Puder
Manus
och regi: Marie-Louise Ekman
I rollerna:
Gösta Ekman, Örjan Ramberg, Dan Ekborg, Lena Nyman, Rolf Skoglund,
Tove Magnusson Norling, Alexander Bard, m fl.
Marie-Louise Ekmans film "Puder"
är en sällsamt bra historia. Den utspelar sig på en liten
privatteater, Teater Krokodil, under en dag. Den pjäs som ensemblen
har spelat ett längre tag ska spelas in för TV. Alla är
angelägna om att lyckas, synas, ta plats. Det gäller även
den undanglidande Vippan (Gösta Ekman), pjäsens sminkör
som omärkligt och utan stora åthävor håller sig
framme. Hela ensemblen är trötta på varandra och sig själva
men för en sista gång känner de att de ska ge av sig själva
för att sedan kunna gå vidare till annat.
Teaterdirektören tror sig ha gjort en bra affär när han låter teatern för en kort stund stå till "den unge moderne mannens" (Alexander Bard) förfogande. Det som händer är dock att skådespelarna och teatern förvanskas och förfulas; de tvingas göra roller som inte är skådespeleri utan rekvisita. Ost spelar en central roll i "den unge moderne mannens" vision. Det finns scener med ost som är sanslöst roliga, bland annat när "regissören" (Tove Magnusson Norling) springer omkring med flaxande nakna bröst och skriker ost på ett mycket hotfullt sätt.
Huvudrollersinnehavarna i pjäsen,
Ambel (Örjan Ramberg) och "den medelålders skådespelaren"
(Dan Ekborg), konkurrerar med varandra och alla andra om platsen i rampljuset.
Det skiljer sig inte särskilt mycket från hur det är i
det ’verkliga’ livet. Alla vill bli sedda för den strålande
person som de egentligen är.
Marie-Louise Ekman har med ett lätt handlag lyckats göra en
oerhört rolig film med ett underliggande vemod. Kanske är det
just denna klangbotten som gör att man kan känna med dessa karaktärer
i all deras skröplighet. Jag har ingen aning om det är så
här det är bakom scenen på en verklig teater men det förefaller
mig inte helt otroligt. Skådespelare spelar skådespelare som
människor – inte som karikatyrer (även om de självklart
är något stiliserade). Örjan Ramberg spelar den ömhudade
Ambel på ett mycket stillsamt sätt. Det är något
innerligt rörande över denna åldrande primadonna vars
bröstbehåring sticker upp ovanför urringningen. Vippan
som hyser ömma känslor för Ambel är djupt rörande
och det sätt som Gösta Ekman spelar Vippan på är
närmast kärleksfullt.
Det är en film om svårigheten med att finna sig i att vara medelmåttig, om känslan av att inte riktigt räcka till för det som man tror betyder något. Men det är också en film om att vara sann mot sig själv, att finna en trygg famn att söka tröst i och att allt inte är så jävligt som man kan tro… Man får en varm känsla inombords efter att ha sett "Puder" och man vill se den igen.
Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème