Film
Nyanserat om misär i EU-land
Av Åsa Jonsson

Snatterskan
(La voleuse de Saint-Lubin)
Regi: Claire Devers
I rollerna: Dominique Blanc, Denis Podalydès, Michelle Godet m. fl.

Betyg:

En dag brister det för en hårt arbetande kvinna och hon stjäl mat på tre olika stormarknader. Françoise har försökt försörja sig själv och sina två barn på ett deltidsarbete på en charkuterifabrik. Det går inte runt ekonomiskt för henne trots att hon även får social- och bostadsbidrag. Hon får lära sig att det hade varit bättre om hon inte hade varit så ärlig. Snatterskan utspelar sig i en tidsrymd från just innan kvinnan stjäl mat och tills den slutliga domen har fallit. Den är filmad och klippt på ett sådant sätt att den ska ge ett intryck av dokumentär.

Det finns en skillnad mellan den misär som fanns tidigare i västvärlden och den som existerar nu. Det är inte den rena svälten utan undernäring som är
problemet. De fattigare delarna av samhället äter undermålig mat och lärs samtidigt vikten av att äta rätt. Det är ett av argumenten i Françoises försvar, hon ansåg sig inte kunna ge sina två döttrar den näring som de behöver för att kunna växa bra. Det är svårt att inse att det är en misär när kvinnan till exempel tar sig råd att röka men samtidigt så lever vi i ett samhälle där kraven på standard är ganska högt ställda.

Tidigare var storfamiljen basenheten i produktionen och därmed också livsnödvändig. Det gäller inte längre med kärnfamiljer och industrialism. Det är något som blir tydligt i denna film. De skyddsnät som finns är i statens regi och ska vara till för så många som möjligt vilket gör att det är några som faller igenom. Hon har inte en familj att kan vända sig till
för stöd eller så är det så att hon inte vill. Françoise håller hemligt för de sina om hur pass allvarlig deras situation är och hon vill klara sig själv.

Media och organisationer upptäcker det nyhetsvärde som finns i den unika domen och situationen fullkomligt kräver att det skrivs om händelsen.
Kvinnan vill vara anonym men kan inte låta bli att ställa upp på intervjuer i alla fall. Media är en del av rättsväsendet i det här fallet. Porträtteringen av hur det känns när massmedia belägrar en individ och hur
det är en växelverkan mellan individ, rättsväsende och massmedia är mycket tydlig och ger filmen en ytterligare dimension. Filmskaparna undviker att hamna i fällan som många andra filmer hamnar i, nämligen att allt är svart eller vitt. Det gör också att man kan känna med Françoise och att man börjar att fundera på vart gränserna för ett drägligt liv egentligen går.

---

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème