Film
Norton
och de Niro är suveräna
Av Åsa Jonsson
 |
|
Bild:
Paramount Pictures
|
The Score
Regi:
Frank
Oz
Manus: Daniel
E. Taylor (berättelse), Kario Salem m. fl.
I
rollerna: Robert
de Niro, Edward Norton, Marlon Brando, Angela Basset
m. fl.
| Betyg: |  |
Det här är en i sanning sevärd film. Inte så mycket på grund av handlingen, det är en ganska vanlig historia, men på grund av skådespelarna. Brando, de Niro och Norton spelar suveränt mot varandra.
Robert de Niro spelar en tjuv, Nick Wells, som har hållit på i 20 år. Han har börjat tröttna och vill lägga av. Hans hälare Max (Marlon Brando) säger sig ha hittat den sista stöten som ska göra dem båda ekonomisk oberoende för en lång tid framöver. Enda kruxet är att det ska ske i Nicks hemstad Montreal och att han ska använda sig av en medhjälpare, Jack (Edward Norton). Nick vill inte men blir ändå övertalad. Han gör sitt bästa för att se till att det ska gå snabbt och smärtfritt.
Filmens egentliga spänning ligger i spelet mellan Norton och de Niro. Norton spelar den unge nye tjuven Jack som behöver Nick Wells för att klara av en stöt som han har planerat ett längre tag. Jack har arbetat som vaktmästare på Tullhuset i Montreal ett tag. Han utger sig för att vara lite efterbliven och rekar igenom huset. Norton spelar både hetsig brottsling och efterbliven lika bra. Faktiskt så spelar han nästan för bra när det gäller rollen som vaktmästare, man tror verkligen att han är efterbliven. Marlon Brandos roll är inte så stor men han lättar upp stämningen med sitt solbrända ansikte och mycket speciella stämma. Han är den som knyter ihop de olika personerna med varandra.
The Score är ganska långsamt berättad. Filmen bygger mer på en långsam uppbyggnad av spänning än på snabbhet. Nortons och de Niros karaktärer cirklar runt varandra för att hitta en blotta hos den andre. De är båda fokuserade på att ta sig ur det hela med så mycket pengar och så liten risk som möjligt. Däremot skiljer de sig i vad de anser vara små risker. Brandos roll är få dem att samarbeta och att tjäna in så mycket pengar som möjligt till honom. Det är en historia som på många sätt har berättats förr men det är inget man tänker på när filmen väl kommer igång.
Musiken är väldigt bra hela filmen igenom. Det är en enorm stämningsförhöjare. De Niros karaktär Nick driver en jazzklubb. Tack vare det så är det mesta av musiken jazz.
Som sagt det här är en film man ser för att man vill se lysande skådespelare spela mot varandra. Att handlingen, foto, scenografin med mera är bra är väl inte någon nackdel heller.
Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème