Film
Kaotiska
dagar
Av
Åsa Jonsson
Bild: Columbia-Tristar
Tretton
dagar
Regi:
Roger Donaldson
Manus: Ernest
R. May (roman), Philip D. Zelikow (roman), David
Self
I rollerna:
Kevin Costner, Bruce Greenwood, Steven Culp, Dylan Baker, Henry Strozier,
Frank Wood m.fl.
En film som handlar om de beslut som togs under de tretton dagar som Kubakrisen varade. Det låter inte som en särskilt intressant, eller hur? Om man sen fortsätter med att berätta att den även till största delen utspelar sig i Vita husets korridorer och att den skildrar de heta debatter som skedde kring vad man skulle göra angående de ryska missilerna på Kuba så kommer många att tappa intresset rakt av. Gör inte det. Det är en film som faktiskt tangerar de kaotiska sätt som beslut fattas på. Visst är den här filmen enormt amerikanskt patriotisk men det gör inte så mycket eftersom det rör en händelse där amerikanarna för en gångs skull inte tog till våld för att lösa ett problem.
Kubakrisen inleddes den 16 oktober 1962 med att USA hade upptäckt att sovjetiska missilanläggningar var under uppbyggnad på Kuba. Detta sågs som ett mycket allvarligt hot mot det amerikanska fastlandet. Kennedyadministrationen hade varit inblandad i det invasionsförsök av Kuba som exilkubaner hade genomfört i Grisbukten bara ett år tidigare. Nu var Kuba återigen ett stort problem.
Det fanns fler alternativa handlingsvägar för John F. Kennedy (Bruce Greenwood). Dessa inkluderade allt från ännu ett försök att invadera Kuba till att bara använda sig av långsamma diplomatiska förhandlingar. I Tretton dagar har militären bara en sak i skallen - att få bomba Kuba tillbaka till stenåldern. Det finns många bakomliggande motiv till varför man väljer den handlingsplan som väljs. I filmen tar man fasta på detta.
I filmen spelar Kevin Costner rollen som Kenneth P. O'Donnell, president Kennedys personlige rådgivare. Filmen berättas till stor del med honom som fokus. Detta gör att det här inte blev bara ännu en film i raden om bröderna Kennedy, även om de faktiskt utgör en väsentlig del av handlingen. Tretton dagar har en fördel i det att den till största delen inte berör de olika personernas privatliv.
Tretton dagar påminner mig om tv-serien Vita Huset. Folk springer omkring i korridorer och sitter i sammanträdesrum och beter sig av och till som riktiga, stressade människor. Så vitt jag kan bedöma är den relativt historiskt korrekt vilket är bra. Den känns ibland lite lång och vissa scener känns som att de bara finns till för att driva upp spänningen ännu ett steg trots att de i mitt tycke snarare hugger upp handlingen.
Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème