Ledare

Var det bättre förr?
Av Lydia Duprat

Ja, vem är väl jag för att uttala mig i denna fråga, men jag tror faktiskt att Jesús Alcalá är skyldig. Och jag tror - faktiskt - att Rahmi Sahindal är skyldig. Den där pappan, han som dödade sin lille son, är nog också skyldig. Och Percy Barnevik och Göran Lindahl är definitivt skyldiga.

För inte så många år sedan var Sverige faktiskt ett paradis. Det kallades "Den lilla ankdammen". Stockholmsgatorna var rena och fina, man fick den borttappade plånboken tillbaka med alla tusenlapparna kvar och barn kunde lita på att deras föräldrar inte skulle försöka döda dem. På den tiden fanns det gott om jobb åt alla och ingen kunde bli rik på andras bekostnad då skatten såg till att jämna ut de orättvisa skillnaderna i inkomst.

På den tiden var affärerna få och utbudet minimalt. Alla kvinnor, oavsett ålder, gick klädda i tantkläder eftersom tantkläder var det enda som det gick att få tag på. Man brydde sig inte om mode på samma sätt som i dag och konsumtionssamhället var en helt okänd företeelse. På den tiden var metaforen "kommer som ett brev på posten" ett logisk påstående, dessutom kunde man kosta på sig att skicka brev utan att bli fullkomligt utarmad. Detta var innan posten fick för sig att den skulle drivas affärsmässigt.

Krogarna och pubarna stängde redan vid tiotiden på kvällen och de bråkmakare som ville fortsätta supa fick göra det hemma. Några åkte ända till Rotebro för att göra det. Kvinnor kunde gå ute i stan efter mörkrets inbrott oanstastade. Det fanns inga snabbkurser i självförsvar då, bara de långa vanliga som typ judo.

På den gamla, goda tiden, då Sverige faktiskt var ett litet paradis, fanns det kebab. Men inte tapas. Och inte sushi för avhämtning. Det fanns inte heller caffè latte, caffè macchiato, moccacino. Inte nybakat bröd i vanliga mataffärer. Ville man få tag på en färsk baguette (som då var tjock och hette "Pain Riche") fick man gå upp i ottan och bege sig till närmaste konditori.

På den tiden var folk ärliga och blåögda i Sverige. Det var en tid då man kunde lita på sina politiker; på landets företagsledare; på polisen; på medierna; på idealisterna; på ens farsa. Det fanns liksom ingen heder. Då.

För inte så många år sedan, för en sisådär femton, tjugo år sedan, liknade Sverige ett land som låg bakom järnridån. Det var mörkt och öde på kvällarna, butikerna med det dåliga utbudet hade snåla öppettider, depression och psykoterapi var tabubelagda ämnen och det mesta var förbjudet. Till och med att köpa nässpray på apoteket var förbjudet.

Men då var vi i alla fall snälla. Fast vem är väl jag för att uttala mig i denna fråga.