Prosa
Salt och peppar
Av Lovisa Lundh-Duprat
Bild: Lydia Duprat

Bengt och Ludmilla är salt och peppar. Bengt är peppar och Ludmilla salt. Hemma roar dom sig med att salta och peppra sin egen mat. Ludmilla har inte lika mycket salt som Bengt har peppar; Bengt är mera diskret med peppringen.

Ludmilla lagar sina pommes frites utan salt för att hon vill salta med sig själv sen. Bengt säger att det blir starkare med mycket peppar än med mycket salt.

* * * * *

Bengt vaknade av solskenet som lyste in genom fönstret. Han såg att Ludmilla låg på andra sidan sängen och snarkade. Han tänkte: "Här ska göras jobb, inte ska vi slöa". Men han tänkte också att han inte skulle väcka sin söta fru som låg och sov. Så han bestämde sig för att gå upp själv och göra frukost till sig och Ludmilla.

Han smög upp och satt på sig sin pepparfärgade rock. Men sen så kom han på att Ludmilla åt mat med sitt eget salt. Hur skulle han göra nu? Han skulle förklara för Ludmilla att hon sov och kunde därför inte salta.

När Ludmilla vaknade och smakade på frukosten skrek hon:

- Har du inget vett i skallen, Bengt!

- Du sov ju, sa Bengt besviket. Då kan du ju inte salta.

- Du skulle ha väckt mig! svara Ludmilla.

- Men då skulle du ha blivit ännu surare, sa Bengt.

Nu såg Ludmilla lika besviken ut som Bengt hade gjort. Hon förstod att det var hon som skulle salta. Till slut sa hon:

- Du har rätt, Bengt.

* * * * *

- Nu måste jag dra mig åt jobbet, Luddis!, sa Bengt. Vi ses sen!

Ludmilla fortsatte med sin frukost. Hon saknade Bengt.

Hon ångrade sig att hon bråkat på Bengt.

Men nu började hon salta. Hon saltade och saltade, sen räckte det.

Hon ville bara att Bengt skulle komma hem!

"Då ska vi gosa", tänkte hon.

Men sen tänkte hon att det skulle bli mycket salt och peppar i sängen. Äsch - strunt samma!

Nu städade hon i stället.

Sen var det lunchdags. Ludmilla ville ha lax men det gick inte: hon åt alltid lax med peppar. Och nu var inte Bengt här.

"Det blir godare med Bengt", tänkte hon.

* * * * *

Hos Bengt gick det bra. Han beställde lax och så pepprade han själv. Men så tänkte han på Ludmilla som var alldeles ensam.

Då blev han ledsen.

Så fort han ätit klart åkte han hem.

- Å Bengt, är du hemma! sa Ludmilla.

- Ja, jag saknade dig.

- Och jag dig och nu ska vi gosa.

- Vadå gosa? undrade Bengt.

- Det har jag bestämt, svarade Ludmilla.

- Men Luddis, du som har städat också! Då kommer sängen att bli smutsig!

- Strunt samma.

- Nej du.

- Jag har saknat dig Bengt, så nu ska vi gosa.

- Okej, då, svarade Bengt.