Vad gör pappa i garaget?
Av Robert Peszkowski

Mitt barndomshem är ett radhus i en liten ort i Västergötland. Ett helt vanligt radhus med ett garage till vänster om ingången. Växter slingrar sig uppför stuprörsrännan som ligger mellan ytterdörren och garaget. Om sommaren ligger en lätt sötaktig lukt i luften. Det är denna doft som skiljer radhuset från de andra på gatan.

Lukten strömmar ut från garaget och ligger nästan som en dimma över hela framsidan. Det är en doft som jag förknippar med min pappa. Det är i garaget som han varit bosatt så länge jag kan minnas. Han måste ha bott i det där garaget i snart 20 år. Man kan fråga sig vad han under dessa tjugo år gjort i garaget.

Han har rökt pipa. Pipan är en del av hans väsen, utan den är han inte komplett. Så här ligger det till. I vår familj är det mamma som bestämmer. Och mamma har väldigt bestämda åsikter om vad pipröken kan ställa till med. Inte nog med att den kommer att missfärga hennes vackra gardiner och ta livet av alla hennes blommor, dessutom kommer hela huset att lukta inrökt.

Alltså är min pappa, som varit inbiten rökare sedan han som student tog sin första cigarett nitton år gammal, förpassad till att röka utanför hemmet. Efter några kvällar där han utsatte sig för vädrets nycker bestämde han sig för att ta sin tillflykt till garaget. Varför? För att förstå detta måste man förstå vad en pipa är.

Cigaretten är en modern uppfinning. Den tillhör vårt tidseffektiva moderna samhälle. En cigarett avnjuts inte; den röks. En pipa är något helt annat. Pipan är från en svunnen tid då män bar hatt och det fanns gott om tid. Med en pipa kan man inte stressa. För en pipa röks inte; den avnjuts. En njutning som kan ta timmar. Särskilt om man som min pappa varit piprökare i drygt 40 år.

Efter klockan sju på kvällen har han inte varit synlig för någon familjemedlem. En självvald exil som påbörjades i början av 1980-talet, ungefär samtidigt som familjen flyttade in i radhuset. Inledningsvis blev min mamma förbannad. I en jämlik tidsålder där männen skall hjälpa till i hushållet valde hennes man att helt enkelt sjappa. Hennes ilska övergick snabbt i frustration då inget tycktes kunna få hennes man att ändra sina vanor. En frustration som sedermera övergick i stillatigande resignation.

En resignation som märkligt nog för några år sedan övergick i glädje. Det hände när pappa gick i pension. Då började han ta ett större ansvar vad gäller hushållsarbetet. Medan mamma är på jobbet så gör han det mesta i hushållet, diskar, tvättar, städar, och till och med lagar mat. Nu för tiden när hon kommer hem från jobbet behöver hon inte göra någonting.

Detta har inneburit att hon plötsligt har fått det som hennes man, på övriga familjens bekostnad, alltid unnat sig. Tid för sig själv.

Ingen stör henne. Hon gör i ordning en kopp te och sätter sig i soffan och läser en god bok, eller tittar på TV. Ibland går hon en extra kvällspromenad med hunden. Samtidigt sitter hennes man i garaget och suger långsamt på sin pipa. Ibland läser han en bok, långsamt, ibland spelar han schack med sig själv. När det är sommar sitter han ute på altanen och tittar på himlen.

Där sitter de på var sitt ställe.

För den som inte känner dem kan det verka underligt. Det kan verka som om de inte vill vara tillsammans och inte kan prata med varandra. De har varit gifta i tjugofem år, mycket har sagts dem emellan, men inte allt. Visst kan de tröttna på varandra ibland och aktivt söka ensamheten. Men detta som utspelar sig tre fyra timmar varje kväll är något helt annat.

Tidigare skedde det på pappas villkor, numera är det på jämlika villkor.

Det är något som människor tyvärr inte unnar sig tillräckligt ofta.

De tar sig tid för sig själva, på sitt eget sätt.