Hanna inför sitt bröllop, Rinkeby 1998.	foto: ann eriksson

Fotografier som förmår komma riktigt nära
Av Andreas Hedberg

Det är inte alltid fotografen lyckas upprätta mänsklig kontakt med sina motiv. Ann Eriksson hör till dem som lyckats. Nordiska museet visar nu hennes bilder från Kurdistan, Guinea-Bissau, Tjeckien, Ungern och Rinkeby.

Närvaron är Ann Erikssons styrka. Det är påtagligt hur betraktaren nästan kan kliva in i de avporträtterade människornas världar. Fotografierna, som ofta är porträtt, hämtar sin skenbart enkla form från vanliga familjealbum. Ingen blygs för Erikssons lins. Säkra blickar riktas mot kameran, och gör fotografierna vidöppna.

När Ann Eriksson återvände från sin första resa till Kurdistan 1974 fick hon jobb på ett fritidshem i Rinkeby. Hon blev kvar i tolv år och under tiden fick hon många vänner som var romer. Dessa syns på många av utställningens bilder. Vissa av fotografierna är genrebilder från romska bröllop och dansfester, andra är vardagsskildringar, bilder som förmedlar tristess, oro och glädje.

Bilderna från Rinkeby varvas med porträtt av romer från resor i Tjeckien och Ungern. Här syns en hårdare verklighet, med utanförskap och misär. Men ändå samma stolthet som hos den unga kvinnan som kläs till brud i Rinkeby. Den ungerske mannen visar stolt upp sin Skoda. En pojke och hans syster ler för kameran i sitt översvämmade hus.

Från världen kom Ann Eriksson till Rinkeby, och från Rinkeby kom hon till världen. Med en sympatisk och chosefri inställning skildrar hon människor i sina hemmiljöer, oavsett om det rör sig om miljonprogramskomplexen i Botkyrka eller den ungerska pustan. Några av de vackraste bilderna föreställer livet i en västafrikansk by. I silvertonat ljus återges arbetet på risfälten i en teknik som påminner om 1800-talsrealisten Gustave Courbet eller den förimpressionistiska Barbizon-skolan. Kompositionerna är komplexa och minutiöst perfekta, fotografierna klingar rent som en stämgaffel.

Känsligast och kanske mest träffande är bilderna från krigets Kurdistan. Här finns motiv som redan återanvänts alltför många gånger – till exempel den gamla kvinnan med ett fotografi av sin försvunne son – men också nya vinklar, den ensamme soldaten i det snötäckta bergslandskapet och söndagsutflykten på grönklädda sluttningar. Eriksson presenterar nya sidor av en värld som alltför ofta begränsas i dagspressens monotona bildmuller av krevader och gråterskor. I hennes bilder blir det omöjliga mötet möjligt, en såväl skrämmande som hoppfull påminnelse om fotografiets enastående makt.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.