Bara blind såg jag dig, avslutn.
Av Björn Gustavsson

Hans inre låg som ett stilla, öde hav. Likgiltighetens blygrå hinna dolde färger och ljus.
Det var som om hans levande, inre jag i all hast tvångsevakuerats och kapslats in i en svart låda, dold för alla - till och med för honom själv.

Jag förstår inte hur du kan tro på allt det där, sade hon. Herregud, det mesta var ju rena dagdrömmarna. Det var fantasier. Det ägde inte rum i verkligheten. Du har läst några fragment och fogat ihop dem till rena skräckbilden. Jag levde inte alls den sortens liv du tycks tro.
Det är klart hon inte törs erkänna, tänkte han.

Unionen (kärlekens unio mystica) var upplöst därför att han hos sin älskade funnit ett förut okänt område (månaderna hon tillbringade i Italien); hade han haft militära styrkor till hands skulle han ha ockuperat detta obskyra territorium (terra incognita) för att dygnet runt övervaka minsta lilla rörelse där inne. Han skulle med alla till buds stående medel ha försökt utröna vad som fanns (och vad som kunde tänkas ha funnits) i den där regionen - vars stämpel av lantlig, ofördärvad utopi nu för alltid var borta.

Misstrogen tvang han sig ut i en plågsam jakt på bevis; han måste få genomlysa sin älskade för att förvissa sig om att där inte lurade någon skugga eller embryot till något förräderi; han var tvungen att förvissa sig om att hennes hängivenhet var äkta och riktad enbart mot honom; han behövde få bekräftat att endast han kunde rymmas i hennes hjärta; han ville vara säker på att ingen annan någonsin varit där.
Men ju längre han drevs (ja: han drevs; detta var inget han själv styrde!) efter svar på sina frågor, desto mindre tyckte han sig få veta.
Jakten på visshet mynnade i en jakt på irr../bilder, som inget annat speglade än hans egna föreställningar. Fantasierna om hennes förehavanden höll på att bli verkligare än verkligheten själv.

Men kärlek känner ingen misstro. Den är visshet i sig. Endast ur kapitulationen hämtar den sin makt.
Misstro skapar misstro; tillit skapar tillit.
Kanske är det så enkelt; kanske är det så svårt.

Han försökte uppbåda kärlek, men den hade försvunnit.
Kärleken hade flugit iväg till himmelen.
Hon bad om förståelse.
Han vägrade att ens röra vid ämnet. Han reste ensam till deras fritidshus på Fårö. Han vandrade längs stranden, träden var inte ens gröna, men ljuset flödade.
Han gick mot en rymd av ljus, det var nästan som första gången de var här.
Nästa dag kom ett brev…

Ӏlskade Christer!
Så snart du farit växte saknaden efter dig och jag kände gråten breda ut sig i hela magen. Det är en saknad med stänk av sveda.
Det känns alldeles fel att du inte är här.
Jag behöver den Christer som såg mig och lyfte mig… När du var en smekande hand - en hand som kunde stryka över allt som är livet och säga: Jag vet.
Vad skall jag säga, du ogripbare? Jag rörs till tårar över minnet av din närhet.
Vilka ord skall jag ta ned från himlen för att övertyga dig?
Tänk om vi kunde vara på samma plats igen.. Att vi kunde vara öppna och varma och… ja, modiga…
Vi kan mötas bara där vi omskapats. Där vi inte mist oss själva. Det är ett område som är svårt att finna, ett område av styrka och resning och ömhet. Det är våra hemliga världars besittande av oss själva. Det är… Shangri-La…
Området (världen, den hemliga mötesplatsen) är högt belägen. På vägen dit vaskar vi fram oss själva.
Jag tror att det mänskliga psyket andas. Ibland drar det ihop sig för att samla erfarenheter - och när det gjort det vidgas det igen och man kan gå vidare.
Låt oss göra det. Låt oss gå vidare. Högre och högre…
Inom mig finns ett Shangri-La… just nu. Och om du vill veta, är du landet där det ligger...
Jag tänker att tiden går fort - men livet sker långsamt.
Låt oss ta vara på varje stund. Låt oss ta vara på kärleken.
En dröm jag hade för nyligen: jag gick runt på NK:s parfymavdelning och letade smink. Gick in på toaletten sedan, och började tala med en äldre, manlig städare där. Han sade: Var rädd om ditt intellekt!
Älskade! Vad är det du inte tål?
Att jag levat?
Hur gärna jag än vill kan jag inte skaffa mig ett nytt förflutet.
Ibland kan jag inbilla mig att du velat ha mig bara som en prydnad, något att visa upp. Att du (o, hädiska tanke!) velat forma mig efter dina önskemål om hur en tjej ska vara. Att du inte varit intresserad av hela mig. Att du bara tyckt om bilden du gjort dig.
Jag vill ju ha dig! Jag klamrar mig fast vid dig som vid ett plåster. Men mitt i all denna längtan finns ett skrik.
Och det drar en isvind mellan oss.
Det blåser upp till öppet vatten, vi blir stående på varsin kontinent, jag känner med skräck hur avståndet vidgas…
Vad är det som händer? Vad tänker du göra???
Du behöver inte för en sekund betvivla mina känslor för dig.
Jag är sann och uppriktig.
Lita på mig.
Sätt inga lock på mig.
Låt mig puttra över!
Jag vill att du skall vara hos mig städse (det betyder ännu längre än ”alltid”).
Jag vill resa längre än till Fårö: jag vill resa ända till dig och mig…
Låt oss inte längre missbruka kärleken. Låt oss spela varandra, som instrument.
Riv inte sönder den musik som var du och jag.
Varför låter du mig inte längre följa med in i dig? Varför låter du dina gränsposteringar avvisa mig? Varför välkomnar du mig inte?
Om du inte vänder om kommer du att bli ett ruinlandskap, även för dig själv.
Du är ett hus där det lyser i alla fönster - men jag blir inte insläppt, du tvingar mig att stå kvar utanför. Du har stängt till om dig. Du har låst alla dörrar. Det lyser i fönstren - men du är inte där.
Du är ingenstans. Du är hemlös.
Jag vill hjälpa dig, jag vill visa dig min kärlek.
Kom tillbaka, kom hem.”

Han vandrade längs stranden, han omgavs av en svindlande rymd av ljus, fiskmåsarna flög över strandängarna, jordens dofter blandades med havets, luftens med markens, och han gick utan tankar längs en strand utan tid.
När mobiltelefonen ringde tänkte han först slå av den, men eftersom displayen visade att det var från firman såg han sig tvingad att svara.
Vicedirektören talade euforiskt om en ny stororder. Nordeuropas största telefonbolag hade lagt en order på en marknadskampanj i hela EU-området.
- Ta första bästa flyg, kommenderade rösten.
När han stängt av telefonen kom havet till honom med än större kraft. Han mindes hur de sprungit och skrattat, vinden som blåste i hennes långa hår, hennes ögon bland blommor och mot den gråa laduväggen.
Han satte sig och tittade ut mot horisonten, det kändes, tyckte han, som befann han sig djupt inne i en oändlig tyngd. Samtidigt kunde han sväva viktlös i den där tyngden.

Hon kommer gående nerifrån vattenbrynet… Hon lutar sig fram, det droppar från det långa håret.
Om han blundar kan han se hennes leende. Hon ler så varmt, som upplevde hon just nu något enastående. Han känner de mjuka händerna kring sitt huvud: de talar med honom. Det är ett annat språk, men de talar.