Jag vann det stora priset!
En monolog
Av Måna Berger

Ursäkta, finns det någon här som jag kan tala med? Jag skulle vilja fråga om ett par saker angående resan, lite praktiska detaljer som jag undrar över. Jaså du är också bara en vanlig resenär, ja ja, jag förstår. Kan vi prata lite ändå? Jag slår mig ner här inne hos dig en stund. Om det är ok för dig vill säga?

Ibland vill man bara prata med någon, allt blir så förvirrande emellanåt, tycker inte du det?

Jag var så ung när jag gav mig ut på det här äventyret. Totalt omedveten, får man nog säga. Visste inte ett smack. Jag vann ju den här resan, alltså. I en av de där stora tävlingarna som går av stapeln med jämna mellanrum du vet. Det var häftigt! Själva tävlingssituationen är så upphetsande och omges av en sådan intensivt förtätad atmosfär, ja somliga blir faktiskt som besatta av det. Man får det i blodet, kan man säga. Jag var på bettet, i prima form. En del grabbar var kanske snabbare, men de saknade uthållighet och målmedvetenhet. Och de var inte så starka, pojkarna. Jag visste hela tiden att det skulle gå bra för mig. Så stod jag också som ensam vinnare av det Stora Priset i mitt heat; vilket lyft det var!

När det står klart att man är en vinnare blir man omhändertagen och uppmärksammad och står i fokus för jämnan, det är väl förstås bara vad man gjort sig förtjänt av, och en lång tid av förberedelser följer innan det bär av. Man ska vara frisk och välnärd, i god kondition, vill de. Ja, du vet ju själv. Oj, förlåt. Spastiker. Jag tyckte väl du såg lite konstig ut. Jamen du vann ju och fick komma med ändå, då kan det inte vara så farligt? Jaså, inte alla vinnare får det, kan man ändra på Reglerna i efterhand? Det visste jag inte. Du hade tur, säger du? Nähä, du är inte alltid säker på om det var så tursamt, ja ursäkta mig; det är lite svårt att förstå vad du säger ibland. Är det därför du sitter här i skrubben? Det finns de som har problem med att behöva se dig också? Jag förstår… Snubblade på målsnöret. Så kan det gå, ja.

Jag trodde du satt ensam för att du ville det. Men du skulle alltså hellre vilja att de kopplade loss dig från säkerhetsbältet så du fick vara med oss andra. Ska jag…? Så där. Känns det bättre?

Ja, jag förstår att du haft tid att tänka en hel del under resans gång. Då är det kanske ändå dig jag ska vända mig till med mina frågor.

Ingen har talat om för mig vart vi ska. Har de sagt något till dig om det? Inte. Nej, ingen tycks veta. Ibland undrar jag vad själva syftet är. Ja det är ju ett fantastiskt pris man har vunnit, en på miljonen och allt det där, och huvudsaken man får vara frisk… Oj, förlåt igen! Det är inte allt. Hälsan är inte allt. Kärleken är viktigare. Ingen älskar en som dreglar och sprätter med armar och ben? Jodå. Om du bara fick komma ut ur skrubben så tror jag nog att…jag är säker på… att det finns Någon för alla. För dig också! Om du vore rik! Då skulle du se vad lätt allt skulle vara. Va? Nej, jag är inte heller rik. Jag har fan inte råd att äta mer än varannan dag, ekonomilunch. Men i lastutrymmet sitter några som ser ut som benrangel och det påstås att allt emellanåt lämpar man av några av dem, som svultit ihjäl, så man får väl inte klaga. Fast riktigt rättvist är det inte. De har ju också vunnit! Då ska de väl ha någon glädje av resan, eller hur? Jag tror jag ska ta och klaga hos researrangörerna, om jag bara hittar dem.

Man har klagat? Och det ledde ingenvart säger du? Skit samma, jag tolererar ändå inte att det går till så där. Jag ska ställa till ett herrans liv, de får vässa sig, faktiskt. Om de visste hemma att det är så man behandlar folk som vunnit Stora Priset skulle ingen vilja ställa upp i tävlingarna längre. Det bleve bojkott. Då skulle de få se!

Du skrattar? Men vad bra, jag har gjort dig glad. Så någonting har jag ändå uppnått, fint. Fint att jag träffade dig. Jag tror nästan jag börjar bli smått förälskad i dig. Och du bara skrattar, är jag så rolig?

Du, en sak; jag får en känsla av att folk här ombord tycks ha så bråttom. De vill att tiden ska gå, de ropar efter entertainers och de verkar jäkta för komma fram fortast möjligt. Men jag har inte hört en enda säga att det ska bli kul att vara där, vid målet, är inte det konstigt?

Nu log du! Eller var det bara en grimas, en spasm?

Jag tycker i alla fall resan är värd att göra. Jag gillar den. Nej, inte alltid, det är sant. Ibland får jag sådan konstig ångest och jag undrar om piloten, eller kaptenen eller vem det är, håller kursen som han ska. Du, det här får du inte säga till någon, men jag tvivlar på att han vet vart vi ska. Tänk om vi är vilse. Tänk om vi är dömda att kretsa i den kalla , mörka rymden i evigheters evigheter utan att någonsin komma fram.

Tänk om det inte finns något mål.

Håll om mig lite grann, jag är rädd. Din kind är så mjuk och len. Vi är så ensamma. Vi har bara varandra. Vi har inte ens det, men vi kan låna lite värme hos varandra när det blir hemskt…

De säger att start och landning är värst. Starten var omskakande, tyckte jag. En chockupplevelse. Mer än så, säger du, du trodde aldrig du skulle överleva den? Vilken tur att du gjorde. Men hur ska vi klara landningen då? Jag vill inte tänka på den. Jag har gått runt många varv och kollat in reservutgångarna, för det är bäst att vara garderad. Det är som en tröst att veta, att i allra värsta fall kan jag hoppa av. Att i sista hand är valet mitt. Men du kan ju inte ta dig ut själv, om något skulle hända som… Ska jag? Hjälpa dig? Jag vågar inte, snälla, snälla du, be mig inte. Jag vet inte om jag skulle våga hoppa själv ens, än mindre knuffa ut dig, du som har så snälla blå ögon. Nej, käraste du, inte det!

Nu skrattar du åt mig igen. Är jag så komisk? Jag är ju rädd, fattar du inte det, jag vann Stora Priset och jag är livrädd. Tala om för mig du som suttit och tänkt så mycket, vad är Meningen med alltsammans?

Åh, vad du skrattar härligt. Meningen, säger du, är själva resan och den är allt. Det finns bara vinnare, säger du. Förlorarna finns inte alls. Häpp, snäpp, existerar inte. Vinna eller försvinna. Gilla läget.

Jag älskar dig!

Och du bara skrattar, och skrattar, och skrattar…