"Trasfröken på Villagatan"
Av Kerstin Gustafson

LITTERATUR
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
Litterär kalender 2003 Samfundet De Nio Norstedts Förlag, 2003 Sidantal: 216 Cirkapris: 218 kr ISBN: 91-1-301240-1

När man läser om Lotten von Kræmer är det blandade känslor som blossar upp. På ett sätt går det att konstatera att vi har kommit långt när det gäller kvinnors rättigheter och möjligheter; på ett annat sätt slår det en att vi inte har kommit särskilt långt alls. Skrämmande många detaljer känns bekanta trots att det är för runt hundra år sedan som Lotten von Kræmer var verksam.

Det är om denna, för eftervärlden, tämligen okända kvinna som Samfundet De Nios litterära kalender handlar. Orsaken är att det var Lotten von Kræmer som bildade samfundet för 90 år sedan. Hennes plan att bilda ett litterärt sällskap framkom först efter hennes död år 1912, i hennes testamente, och en stor del av hennes släktingar försökte sedan under en lång tid att bestrida det. De hävdade att hon inte hade varit vid sina sinnens fulla bruk. Det skulle dock visa sig att Lotten von Kræmer hade förutsett släktingarnas agerande och därav vidtagit nödvändiga åtgärder.

Samfundet De Nio kunde bildas ett år senare, 1913, och i år utkommer den första litterära kalendern där alla nuvarande ledamöter medverkar med olika sorters texter.

Det som kanske är mest intressant i det här sammanhanget är Kerstin Ekmans essä om Lotten von Kræmer: ”Tänk inte så mycket”. Den beskriver en kvinnas liv från de unga åren till hennes död och det är ett mycket gripande levnadsöde som möter läsaren. Lotten von Kræmer växte upp i ett välbärgat hem i Uppsala. Hennes far var landshövding och familjen bodde på Uppsala slott. Lotten fick också en kärleksfull uppväxt och det var först i vuxen ålder som problemen började hopa sig. Redan som barn hade hon en hörselskada och det skulle senare visa sig att den var obotlig. Lotten blev mer och mer döv och det bidrog till att hon längre fram i livet blev mycket ensam.

De största problemen hade dock inte med hörseln att göra. Lotten von Kræmer hade ett stort nöje av att skriva och hon drömde om att få sina dikter publicerade. Dessa ambitioner gick inte väl ihop med att ha en fästman som förväntade sig ett konventionellt äktenskap. Lotten von Kræmers fästman hette Sten Johan Stenberg. Han var docent i estetik och tio år äldre än Lotten. I deras brevväxling går det att se hur han försöker få henne att avstå från skrivandet. Han uppmanar henne till att vara mer praktisk, att inte läsa för mycket poesi då det, enligt honom, efterlämnar en känsla av tomhet:

”.../När You läser så läs ej för mycket s.k. poesi. Till
öfvermått njuten lämnar den ofta tomhet/...”

Lotten von Kræmer var mycket kär i Sten Johan Stenberg men trots antydningar i breven om hans ogillande av hennes skrivande (och läsande) så avstod hon inte från det. Hon fick en del dikter publicerade och hon hade en livlig brevväxling med andra kvinnliga författare av vilka en del var aktiva i kvinnofrågor.

Det sorgliga i Lotten von Kræmers liv var att fästmannen försvann och att hon många gånger blev hånad för sina dikter både i pressen och av kolleger. Trots detta gav hon aldrig upp. Hon fortsatte att kämpa för att få sina verk publicerade och hon närde drömmen om att bilda ett litterärt samfund.

När man läser Kerstin Ekmans essä om Lotten von Kræmer, och även Anders R Öhmans text om rättstvisten om Lottens tillgångar, är det inte bilden av en förbittrad kvinna man får. Bilden är snarare den av en stark och självständig person som levde för det hon trodde på. De två ovannämnda texterna säger mycket om samhällets syn på personer som är annorlunda. Lotten von Kræmers öde visar också hur vidrigt människor kan agera när det kommer till pengar. Arvstvisten som Anders R Öhman behandlar vittnar om en grupp människor utan några som helst moraliska gränser och som läsare går det tyvärr att konstatera att mänskligheten inte har förbättrats nämnvärt på den punkten. Har man inte personliga erfarenheter av sådana här situationer har man definitivt hört andra berätta om dem.

Det är kanske just berättelsernas aktualitet som gör att man som läsare reagerar så starkt. ”Trasfröken på Villagatan” skulle kunna vara vem som helst som inte följer normer och konventioner. De Nios kalender blir en viktig samling då alla texter tar upp aktuella ämnen. Det enda den kan kritiseras för är att flera av de övriga texterna kommer i skymundan för Lotten von Kræmers person och öde. Men det kanske är på tiden att hon får stå i rampljuset, att hon får ta emot applåderna och den uppmärksamhet som hon en gång så väl förtjänade.

Avslutningsvis bör nämnas en av de andra bidragen i kalendern som består av dikter av författaren Agneta Pleijel. Dikterna är utdrag ur en kommande diktsamling med titeln ”Samtal med döda”. Flertalet dikter är mycket vackra och gripande men slutet av dikten ”Tre bröllop” visar prov på klassisk lyrik där ett tiotal strofer berättar en hel historia:

”Det snöade ursinnigt
över E-fyran den dagen
...

då vår Elzbieta
född i en mosaisk församling
i polska Galizien
till bekännelsen katolik

blev begravd av en
lutheransk kvinnlig präst
på Västerhaninge kyrkogård

och reste till himlen

i himmelsblå svepning
italienska sandaletter
och runt håret en slöja
som hölls samman av
en lukärtekrans”

Den litterära kalendern är en mycket trevlig idé som både känns gammal och ny. Det är med spänning som vi kan emotse nästa års exemplar.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.