Dahab - medan lugnet
ännu råder
Av Robert Peszkowski

Död get på stranden.	Foto: robert peszkowski

Två döda getter ligger i vattenbrynet.

Lite längre bort sitter en gammal man i galabedja på betongtrappan till bostadshuset mitt på stranden. Han har en vattenpipa vid sin sida. Han tittar ut över Akabavikens vidsträckta vattenmassa. Långt där borta syns den saudiarabiska kusten. Solen kastar långa skuggor och flod övergår allt mer i ebb. Vattenpipan avger ett knastrande läte när mannen suger i sig röken.

Några små barn springer omkring barfota på stranden. De vill ha papper. Papper till skolan! Gärna en penna om herrn har det? Har herrn det? Inte! Men papper då? Papper, om hon får papper skall jag också ha papper! Hon får inte ha mer än mig! När alla småflickorna fått sig några sidor ur den gröna anteckningsboken från Body Shop, med reklam för företagets produkter på de första sidorna, skingras de. Likt små virvelvindar rusar de vidare längs med stranden bland de allt längre skuggorna.

Solstrålarna glittrar i det kristallklara vattnet, lukten av hav och sälta omgärdar allt. Det är blåsigt och lite kyligt. Trots solen, som kastar ett skarpt men ändå behagligt ljus på den låga stenmur mot vilken jag lutar min tunga väska. Muren löper mellan två tomter, på den ena tomten ett fult betonghus. Huset har en betongtrappa ner mot stranden och med utsikt mot havet, som ligger bara några korta steg bort, över sanden. På den sida där jag vilar mig, en massa stenbumlingar och cement. Ett bygge. Detta är Dahab.

Övergiven strandremsa utanför Dahab.	Foto: robert peszkowski

Dahab är en stad i förändring. Strandpromenaden var för två år sedan inget mer än en upptrampad stig i sanden. Restaurangerna vid vattenbrynet satte ut sin färska fisk på små låga bord. Den vanligaste synen på stranden var en upprörd restaurangägare som jagade efter en strykarkatt som norpat åt sig en fisk. Katten brukade få sig en rejäl omgång med ägarens sandaler. Fisken borstades av från sand och saliv och lades upp på bordet igen. Bara för att bli stulen av en annan katt.

Nu för tiden är strandpromenaden en stenlagd gata med vackra färgmönster i stenen. Fisken är numera inplastad eller till och med inglasad. Katterna hålls på avstånd av restauranginkastare som med lika stor frenesi jagar bort katter som de jagar in turister i restaurangen.

Det är just turisterna som är orsaken till Dahabs snabba omvandling från en liten obskyr fiskeby vid Sinaiöknens kant till ett frodande turistparadis i vardande. Om några år kommer det att finnas enorma turisthotell längs med stranden, och charterresor kommer att komma hit för att ge katterna än mer konkurrens om fisken. Det är bara en tidsfråga.

Men i dag är Dahab fortfarande det bästa och enklaste sättet att komma bort från den allmänt plastiga charterturismen i övriga Sinai. Från busstationen i Sharm-el-Sheikh går det bussar till Dahab fem gånger om dagen. Resan tar en och en halv timme och kostar tjugo kronor. Väl där är det inte svårt att hitta en palmhydda att hyra. De ligger mitt på stranden bara några meter bort från Röda havet.

Det är svinkallt på nätterna. Det låter som att taket skulle blåsa bort varje natt. Sänglössen biter en något förfärligt. Ljudet av det stormpiskade havet är långt ifrån lugnande, snarare oroande. Man får sällan en blund i ögonen. Trots allt detta är man märkligt nog utvilad.

Det beror på lugnet.

Den gamle mannen med pipan.	foto: Robert Peszkowski

Solen går upp. Ahmed från restaurangen bredvid går ut till vattenbrynet och brer ut sin lilla bönematta. Med blicken riktade mot Saudiarabien, och Mecka, långt där borta på andra sidan viken sätter han sig på knä och ber. Någon enstaka beduin passerar, på väg in till stan för att försöka övertala någon till en kamelritt. Ibland kommer en grupp barn springande över sanden. Ibland kommer till och med en turist vandrande. Han eller hon ler lite försynt och hejar.

Oljetankern som på morgonen dök upp vid horisonten, förflyttar sig sakteliga över ens synfält för att i kvällningen försvinna. Flod förbyts i ebb. Den gamle mannen som bor i det slitna huset kommer ut och sätter sig på trappan. Han tänder sin vattenpipa, tar ett djupt bloss. Det knastrar från pipan. Med rynkad panna och tankfull blick tittar han på de förbirusande barnen. Den ensamme turisten. Ahmed på bönemattan. Oljetankern där borta vid den disiga horisonten. Ett nytt djupt bloss. Nya knastrande ljud från pipan. Solen sjunker allt mer för att snart helt försvinna bland bergen bakom Dahab.

Om några år kommer stranden vara överhopad av diskotek och barer. Fulla och glada turister. Turister som kommer att slänga pengar omkring sig, Dahabborna kommer att tjäna pengar och kunna skapa sig en tryggare tillvaro.

Men tills dess råder lugnet.