Bara blind såg jag dig, forts.
Av Björn Gustavsson

Hon bedyrade att hon inte hade något att dölja och att han omedelbart skulle sluta upp att förhöra henne.
Då berättade han om skrivhäftet han funnit.
Hon blev rasande.
Han insisterade och bad henne förklara hur det faktiskt låg till.
Och till sist berättade hon…
Det var mitt i natten, efteråt föreföll alltsammans drömlikt.
Men så mindes han den sträva rösten, och hur bekännelsen sakta tog form…

Älskade, du måste förstå… Jag var bara arton, och fruktansvärt omogen… Du vet hur hårt hållen jag hade varit här hemma. Mina föräldrar tillät ju nästan ingenting. När jag kom ner dit ville jag bli vuxen snabbt, på en enda gång. Jag ville göra allt. Jag var ett barn som lekte kvinna. Jag ville skaffa mig livserfarenhet. Jag ville ta igen allt jag trodde mig ha gått miste om. Jag ville också pröva hur det var att vara full. Jag ville också gå ut och dansa. Jag ville också ha killar. Jag ville också bli erfaren. Fram till dess hade jag varit så otroligt lillgammal och tillbakadragen. När jag fyllde sjutton hade jag inte ens pussat nån. Mina kompisar bara skrattade när de fick veta det. Som tjej hade jag varit nästan osynlig. Nu ville jag veta om jag också kunde vara attraktiv. Jag träffade några, men de försvann. Jag lånade ut min kropp, men jag upplevde inget. Det var betydelselöst. Det var som att dricka ett glas mjölk. Jag var totalt likgiltig. Jag lät det bara ske. Jag resignerade. Själv var jag någon annanstans. Jag var långt borta. Jag var… i mina drömmar… De fick behandla mig som de ville. Jag började att tro att det var mitt öde att förlora. Jag fogade mig. Jag tror inte du fattar. Som tjej väljer man inte. Man blir vald. Jag ville aldrig ha de där förbindelserna. Jag lurades, gång på gång. Om nån sa att han tyckte om mig var jag dum nog att tro honom - ung nog att tro honom. Och att jag drack rätt mycket beror på att jag var så blyg. Jag drack för att döva min sorg. Jag drack för att kunna ha roligt. Måste jag prata mer om det här? Jag vill inte tänka tillbaka på det där. Jag vill glömma det. Mitt liv börjar först med dig. Med dig blev allt så annorlunda. Du var något nytt. Med dig vågade jag äntligen bli… mig själv… Det hade jag inte varit sedan kanske tolvårsåldern. En mening rinner upp för mig: ”Det är lång väg hem till en själv”… Med dig kunde jag äntligen beträda den vägen. Med dig kunde jag börja tro att mina drömmar kanske ändå skulle slå in. Men om inte du litar på mig… Om också du börjar misstro… Då smulas jag sönder… Döm mig inte så hårt. Inbilla dig inte att jag mötte nån som betydde något. De få jag träffade… det var som en glödlampa jämfört med solen. Det var ingenting. Jag kanske skrev att jag tyckte om någon. Men det var inte sant. Det var sånt jag bara inbillade mig. Jag har älskat bara en enda människa, och det är du. Du vet vad du betyder för mig. Vet du inte det? Bryr du dig inte om det längre? Varför fördömer du mig? Du har dragit upp en gräns mellan oss. Du håller dig innanför en gräns som finns bara i ditt huvud. Om du mötte mig som förr… om du mötte mig med kärlek… Då skulle du förstå. Då skulle du vilja förstå. Då skulle dina ögon öppnas. Du kanske bara älskat en bild du gjort av mig. Om du inte litar på vad jag säger så är du en feg människa. Bygg inga murar omkring dig, då kommer du aldrig mer att kunna älska. Jag vill ha dig, du är den enda jag någonsin velat ha.

Han såg inte längre den Beatrice som fanns här och nu. Han såg en vulgärt klädd artonåring: en tanig, berusad flicka kringvinglande i sommarvarma gränder. Och nu… Som ett viljelöst kolli står hon lutad mot en vägg. Hon blinkar förföriskt mot de förbipasserande…
Alltsammans var fruktansvärt verkligt.
Och han såg henne stiga ut på en ruffig bakgård i grått morgonljus. Innan dörren slog igen hördes de tunga basljuden från diskoteket där innanför. Hon gick tätt intill en mörklockig yngling i skinnjacka. Nu stannade de och kysstes. Så gick han fram till motorcykeln. Hon satte sig bakom honom och slog armarna om hans midja.
Han körde rasande fort, och varje gång han accelererade sög det till i maggropen. Hon var inte rädd, men nästan. Hon blundade, höll hårt om honom och hoppades att de snart skulle vara framme. Det var skönt att andas den friska nattluften efter all rök där inne. Genom motorljudet hörde hon ännu musiken, mindes hur hon gett sig hän rytmerna, och hur underbart det varit att dansa omgiven av färgblixtar och roterande ljus och alla varma kroppar. Hon höll om honom litet högre, över bröstkorgen. Han körde motorcykel lika bra som han dansade. När han lutade i kurvorna tänkte hon på hans mörka vackra ögon. Hon var säker på att han behärskade motorcykeln även i denna svindlande hastighet, men det kunde inte hjälpas: ibland var hon litet, litet rädd. Hon hade ingen aning om vart de var på väg, han hade bara sagt att han visste ett ställe där de kunde vara ensamma.
Vägen hade blivit slingrigare, och de var redan ute ur staden. Vidsträckta åkrar flimrade förbi, det luktade ginst, eller åtminstone blommor. En flock får. En allé med pinjeträd. Röda morgonfärger över bergen. Som tunn lava… Han vek av på en grusväg, nu vågade hon titta igen. Han körde långsamt, väjde för någonting, och nu äntligen stannade han. Framför dem låg ett stenhus, gammalt och förfallet.
Hon var så trött och omtöcknad att hon inte längre oroade sig. Hon förnam en dunkelt kittlande känsla av att hon inte var värd annat än förakt. Bara jag behåller lugnet går det nog bra, tänkte hon.
Utan ett ord drog han henne in i huset. Rummen var kala, med graffiti sprayat på de kala cementväggarna. Råa dunster slog emot henne. Inga möbler, bara en smutsig madrass. Runt omkring glassplitter, gamla tidningar och nedfallet murbruk.
Han är annorlunda nu, inte alls lika öm och vänlig.
Han tar henne hårt om axlarna, det gör ont, men bara lite. Så lägger han sig över henne.
Det var inte bara jag som försökte få dig… Men i kväll var det jag… Och nu är det bara din starka, seniga kropp jag bryr mig om. Jag vill känna, din hemska, underbara manskropp.
Och hon mindes de räfflade stenstoderna på museet, kroppar som ännu inte blivit människor, kroppar slutna i sin kraft, kroppar utan röst och utan ansikte.
Hon visste egentligen ingenting om honom. Det spelade förresten ingen roll. Hon var säker på att de aldrig mer skulle träffas. Snart skulle han köra tillbaka henne till stan, och dumpa henne någonstans i centrum. Hon visste att han var den typen. Hon skulle inte vara mer värd än en urdrucken tomflaska…

Han ville tycka om henne, men förmådde inte längre.
Hennes förflutna innehöll ett oförlåtligt förräderi. Deras kärlek var förrådd…
Han vägrade att vara bara en i raden. Han ville vara den ende. Han ville vara unik. Känslorna för honom skulle vara unika.
Han skrämdes av flyktigheten men också intensiteten i de förhållanden hon hade haft under det där halvåret.
Hon påstod att han överdrev, att han enbart fantiserade.
Distanserat noterade han hennes försök till förklaringar, som vore han en socialtjänsteman med den här unga patienten sittande på andra sidan bordet.
Andra stunder blev han mera tveksam. Hon var så vacker - och han kände att han fortfarande tyckte om henne.
Kärleken pulserade vägg i vägg med hatet.
Kunde man älska den man hatade? Kunde man hata den man älskade?
Han slets sönder mellan krafter som vägde jämnt.
Det var en holmgång mellan kärlek och hat, det var en strid som gällde världsherraväldet.
Och han kände hur outhärdligt trångt det kan vara i en människa…

Så gick han tillbaka till sitt rum, där han ögnade igenom de just inkomna kvällstidningarna.
Medan han läste nöjesannonserna kom det för honom nya ../bilder…
Hon står lutad mot en lång bardisk, det är stimmigt och trångt, mannen intill böjer sig fram, hon skrattar och ställer ifrån sig glaset, nu säger han något, han snuddar med munnen vid hennes öra…
Så är hon borta.