Före snorklingen. Henrique, mamma, Lovisa, Lennart och jag inför flytningen på Rio da Prata.	Foto: anonym

Några sköna dagar i utkanten av Pantanal
Av Lydia Duprat

Del 2

Bussresan tog några timmar på vägar av varierande kvalitet. Mot slutet åkte vi på rätt knaggliga grusvägar. Detta var emellertid inget besvär vid jämförelse med två mycket högljudda tjejer ombord på bussen. Helt utan förvarning kunde den ena utropa något rakt ut eller börja gaphalsa någon sång.

Vi anlände så slutligen till en av regionens stora boskapsgårdar, där den aktuella flodkällan råkar vara belägen. På denna som på alla andra gårdar vi skulle komma att besöka har man satsat på att erbjuda god service till turisterna. På alla de farmer som har turen att ha en naturlig attraktion på sina marker har man byggt faciliteter för mottagning av ekoturister såsom uthyrning av våtdräkter, omklädningsrum med dusch, bar och restaurang, stora verandor där gästen kan inta sina måltider, ett parkområde där gästerna kan vila sig i hängmattor och så vidare.

All turistisk verksamhet i regionen sker under överinseende av Ibama, det brasilianska naturvårdsverket. Alla utflykter sker under ledning av specialutbildade guider, som delar in besökarna i grupper. Antalet besökare i varje grupp är fastställt på förhand av Ibama, liksom antalet grupper per dag. Naturen är mycket känslig här och ekoturismen sker under ordnade och ansvarsfulla former.

Eftersom vi skulle flyta i en flods själva urkälla var det inte tillåtet att använda sådant som myggmedel, solskydd eller hårspray. Och eftersom vattnet i floden för närvarande höll en temperatur om 20 till 22 grader måste man använda våtdräkt. Utflykten skulle inledas med en timmeslång promenad i galleriskogen, och inför promenaden tog vi förutom våtdräkter på oss även dykboots.

Det blev en trevlig men något ansträngande promenad för mamma och särskilt Lovisa. Växtligheten var här frodig och behagligt torr – inte alls den fuktiga djungel som man är van vid från kusten utanför Rio. Träden var stora och många av dem mycket vackra. Vi såg två ormar varav den ena var stor och gul. Arten heter på portugisiska caninana och är inte giftig, utan tillhör den sorten som stryper sina byten. Vi såg också ett otal fjärilsarter, den ena fagrare än den andra, och i stora antal.

När vi efter promenaden kom till floden fick vi instruktioner att inte sparka med fötterna och inte trampa i bottnen. De som inte provat på snorkling förr fick en förberedande lektion. Mamma, som inte kan simma och är rädd för vatten, bestämde sig för att skippa flytningen efter att ha provsnorklat.

Flodvattnet var praktiskt taget lika genomskinligt som själva luften. I bottnen på floden bubblade det här och var som i en gryta – där strömmade grundvattnet ut ur marken. Fiskarterna var många och färggranna, flodbotten var spännande och vacker. Vi behövde inte göra någonting, den milda strömmen förde oss med sig.

Lovisa var kinkig, senare skulle jag upptäcka att hon var litet febrig. Efter ungefär halva sträckan såg vi en alligator på flodstranden. Den var kanske en dryg meter lång och såg inte farlig ut. Jag ville gärna stanna och titta på honom men kunde det inte till följd av strömmen. Lovisa blev rädd för alligatorn och började gråta.

Vår guide Osmar förbarmade sig över Lovisa och tog sig an henne under återstoden av färden. Hon blev lugnare i hans sällskap. De blev goda vänner.

Av alla våra utflykter tycker jag personligen att snorklingen på Rio da Prata var den allra härligaste. Solen sken, det vimlade av fiskar i vattnet, jag var i mitt element och kände mig hur tillfreds som helst.

Efter snorklingen. Lovisa, Henrique, jag och mamma efter snorklingen på Rio da Prata.	Foto: lennart lundh

Arahålan
Sist under denna dag besökte vi Buraco das Araras, ”Arahålan”. Det skymde på när vi gick längs stigen som ledde till hålan, som är en så kallad dolina, doline eller sinkhole på engelska och sluka på svenska. En dolina är den sänka som resulterar då kalkstenen urholkas av grundvattnet. I det här fallet var den 124 meter djup och 600 meter i diameter. Den här lär vara näst störst i världen, den största ska finnas i Sydafrika.

Aror i skymningen.	Foto: lennart lundh

Vi såg ett flertal aror sittande på ett träds grenar, många parvis (vår guide påminde om att aror är monogama), och några flygande över kratern. I botten på denna finns ett träsk och där lär ett par alligatorer hålla till. Det rådde en stämningsfull tystnad här, det började bli riktigt mörkt och kratern där nere verkade eggande gåtfull. Det blev en underbar utflykt.

I bussen på väg tillbaka till Bonito såg vi två vilda småvargar i strålkastarskenet.