![]() |
||||||
ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||||
![]() |
||||||
![]() |
||||||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Gulligt eller kränkande, det är
frågan
I julhandeln brukar de dyka upp. Böckerna där vuxna sammanställt barns tankar och förklaringar om olika företeelser. Gamla tanter lägger inte ägg (Levengood och Lindell) blev en storsäljare för något år sedan. Vuxna vill tydligen läsa det barn tänkt – och roas av det. Hur ser man då på barn? Vilken barnsyn finns i grunden om man betänker sådana böckers popularitet? Åklagare är en som lagar bilar innehåller förklaringar av ord och ordspråk sagda av barn på lågstadiet och visst är det roligt ibland. Men ska vi verkligen skratta åt det barnen tänkt och funderat ut? Är det att respektera barn? Vilken syn på barn förmedlar man då? Att barn är gulliga och säger roliga små saker? Marie Strömberg Andersson skriver i förordet: ”Barn är inte bara gulliga – de har mycket att dela med sig av i form av funderingar och iakttagelser.” Jag kan hålla med författaren om att barn har mycket att dela med sig av, men vad gör man med det? Lyfter man fram det som något viktigt eller gör man det enbart till underhållning och något att skratta åt? Och att säga att barn är gulliga är ju nästan som att jämföra dem med kattungar, något litet och sött som inte har så mycket att komma med. Lågstadiepedagoger har deltagit i insamlingen av barnens tankar men ingen verkar ha reagerat mot syftet med en sådan här utgivning. Som pedagog ska man sätta barns bästa först och se till att de blir respekterade för det de är och säger. Tyvärr förekommer det, både på förskolor och skolor, att man samlar och sätter upp barnens ”lustiga” kommentarer. Det är inte pedagogiskt försvarbart, visar brist på respekt och kan kränka både barn och deras föräldrar. En pojke på en kollegas förskola reagerade med ”Skrattar ni åt det jag säger?” En förälder, som själv är pedagog, blev generad över det hans barn sagt om honom och som satts upp till allmän beskådan i hallen på förskolan. Han kände det som att han fick smyga in med huvudet sänkt för att hämta sin son. Man måste förstå att det barn yttrar är på allvar för dem. Det är ett sätt för barnen att tolka och förstå sin omvärld, vilket vi vuxna måste ta på allvar. Det är för ofta som vi vuxna styr barnens värld. Den syn vi har på barnen påverkar deras chanser att växa, bli respekterade och verkligen lyssnade på. Pedagogerna i Reggio Emilia i Italien, liksom läroplanerna för förskola och skola i Sverige, talar om det kompetenta och resursstarka barnet. Var finns det kompetenta barnet i en bok som denna? Syns det kompetenta barnet i böcker, tidningar och andra medier i vårt land? Vissa delar i Åklagare är en som lagar bilar tar upp angelägna ämnen. ”Mitt tal till världen”, ”Mina framtidsdrömmar”, ”Om jag fick bestämma”, ”Vad vuxna kan lära sig av barnen” är ju viktiga och seriösa frågor till barnen. Författaren kunde låtit det stanna där, och inte blanda det med förklaringar av ord som tarmvred och lustgas. Då hade detta blivit en samling som tar barnen på allvar. En samling som både ”folket i stugorna” och makthavare kunde ta del av. Ett gott exempel, då barns tankar efterfrågats
och använts, är då förskoleminister Lena Hallengren
tog initiativet att fråga barnen vad de tyckte om förskolan
och inbjöd dem att skicka tankarna till henne och hennes medarbetare.
Barnens ord och åsikter blev sedan del av skriften Kvalitet i förskolan.
Snacka om att ta barn och deras ord på allvar! | |||||
![]() |
||||||
Copyright
© 2004, Kulturtidskriften Café Crème |
||||||
![]()
|