Pungvargen, den tasmanska tigern eller thylacine som den också kallas: kan arten ha undkommit utrotning?	foto: webshots.com

Utrotat djur Australiens heliga Graal
Av Lydia Duprat

Är pungvargen utdöd eller lever den vidare i tysthet inne i den tasmanska vildmarken? Det är ingen som vet säkert. I över 70 år har arten betraktats som utrotad, men nyligen har hoppets stjärna åter tänts sedan en tysk turist tagit digitala bilder av vad som påstås vara en pungvarg.

Pungvargen, den tasmanska tigern eller thylacine som den också kallas är varken en varg eller en tiger utan tillhör familjen rovlevande pungdjur. Pungvargen är ett paradexempel på en art som undergått en så kallad konvergent utveckling, som enligt Nationalencyklopedins definition är en ”biologisk utveckling där likartade strukturer utvecklats från skilda utgångspunkter”. Ytligt liknar också pungvargens kropp vargens, och dess skallstrukturer påminner om ett hunddjurs sånär som på markerade skillnader i tanduppsättning.

Pungvargen var (eller är?) 1-1,3 meter lång med en mankhöjd på 60 centimeter och en 50-65 lång svans. Kroppen var grå eller gulbrun med 13-19 svarta eller mörkbruna ränder längs ryggen och svansbasen. Honan hade en pung som öppnade sig baktill, men till skillnad från andra pungdjur saknade arten pungben. Pälsen var kort, tjock och sträv. Pungvargen hade ett anmärkningsvärt vitt gap, möjligen det största hos något känt däggdjur.

Ursinnigt utrotningskrig
Pungvargen var tidigare utbredd över hela det australiska fastlandet samt på Nya Guinea och Tasmanien, men fanns i historisk tid endast kvar på Tasmanien. Man tror att pungvargen blev utkonkurrerad av dingon på fastlandet, men även en epidemi kan ha bidragit till artens försvinnande där.

Arten upptäcktes i början av 1800-talet till allmän förundran. När det visade sig att pungvargen gärna jagade lösgående boskap – mestadels får – förbyttes emellertid fascinationen snart i fientlighet. Ett regelrätt utrotningskrig vidtog, där såväl myndigheterna som enskilda bönder erbjöd skottpengar på pungvargar. Enligt vissa källor exporterades så många som 3 482 skinn efter pungvargar till London för tillverkning av västar under åren 1878-1893. De tasmanska myndigheterna lär ha tagit emot 2 040 skinn efter vuxna djur och 144 efter ungdjur. Jakten nådde sin kulmen 1900 med 172 dödade djur och därefter började antalet levande pungvargar snabbt att sjunka. Pungvargen sköts för skottpengar fram till 1914.

Pungvargen Benjamin, artens sista (kända) representant, dog 1936 på Hobart Zoo. Det sägs att man inte kände till djurets kön.	foto: webshots.com

Senkommen fridlysning
Av allt att döma berodde artens tillbakagång inte enbart på den ursinniga jakt den utsattes för. Enligt vissa källor avtog inte antalet skjutna djur gradvis utan mer eller mindre plötsligt och inte heller lokalt utan simultant tvärsöver Tasmanien. En boskapsuppfödare hävdade att köttätande pungdjur under 1910 började dö i en sjukdom liknande valpsjuka.

Ännu på 1920-talet exporterades pungvargar till zoologiska trädgårdar. Den sista pungvargen som levde i vilt tillstånd sköts 1930. Den sista individen som levde i fångenskap, Benjamin, dog 1936 på Hobart Zoo på Tasmanien. Ironiskt nog blev pungvargen fridlyst samma år – när det redan var för sent.

Observationer under årens lopp
Sedan den sista pungvargen dött 1936 har över 4 000 förmenta observationer på pungvarg, eller i genomsnitt 150 per år, gjorts på Tasmanien. De allra flesta iakttagelser är av tveksamt eller inget värde: antingen rör det sig om förväxlingar, bedrägerier eller rena fantasier. Till saken hör att flertalet observationer har ägt rum på fastlandet där pungvargen varit borta i över 2000 år – om pungvargen mot all förmodan har lyckats överleva är det på Tasmanien den finns.

Ränder i mörkret
En rapport som emellertid hör till de hoppfullare kommer från den nederländska zoologen Hans Naarding, som i början på 1980-talet var på plats i nordvästra Tasmanien för att studera en art inom fågelfamiljen snäppor. En regnig natt såg Naarding ett djur i ficklampans sken, som han beskriver som ett hundliknande djur av en schäfers storlek, en frisk hane i sin krafts dagar. Det som skilde djuret från en vanlig hund var dess sluttande länder och den långa och tämligen kraftiga svansen som såg ut som en rak fortsättning av ryggraden. Djuret hade tolv distinkta ränder på ryggen och över bakdelen.

Det Hans Naarding såg den där regniga natten räknas i dag som den trovärdigaste observationen av en art vars fortsatta existens man sökt påvisa i över 70 år. Efter decennier av sanktionerad förföljelse, som ledde till utrotningen av ett unikt djur, och sedan artens sista individ dött i fångenskap har Australien drömt om att hitta bevis på att pungvargen undkommit utrotning. Under åren har pungvargen förvandlats till ett slags helig Graal i Australien, och blivit en livskraftig del av den australiska mytologin.

Senast ska en tysk turist ha tagit digitala bilder på en pungvarg. Bilderna sägs vara mörka och suddiga, men av allt att döma visar de också mycket riktigt ett randigt djur. Nyheten väckte sensation, och såväl BBC som New York Times skickade teveteam ut i bushen i förhoppning att göra århundradets vetenskapliga upptäckt.

1,25 miljoner för fångad pungvarg
Med anledning av sitt 125-årsjubileum har den australiska dagstidningen The Bulletin utlyst en tävling. 1,25 miljoner australiska dollar, eller cirka 6,6 miljoner kronor, utlovas till den som kan bevisa att pungvargen finns i dag. Fotografier, spåravgjutningar och liknande indicier undanbedes bestämt: det enda som duger som bevis är ett levande, oskatt pungvargsexemplar.

Den tasmanska miljöministern, Judy Jackson, tycker inte att Bulletinjippot är någon bra idé. I stället oroar hon sig för att den utlovade belöningen kommer att locka en hel drös med prisjägare ut i den ekologiskt känsliga vildmarken. Enligt henne borde pengarna användas till vetenskaplig forskning i Tasmanien och till djur som i dag hotas av utrotning.

Klona eller inte klona
Pungvargen är den i dag främsta kandidaten till att bli det första djur som återvänder från de döda. Ytterst välbevarad DNA finns framtagen tack vare förekomsten av ett antal spritinlagda valpar. Det kloningsprojekt som varit på gång sedan 1999 har emellertid nyligen avbrutits. The Australian Museum, som fått i uppdrag att klona pungvargen, har backat ur projektet med motiveringen att DNA-kvaliteten när allt kommer omkring inte är tillräckligt bra för en kloning.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.