Nina Fex i "Platonov".	foto: bengt wanselius

Dramaten sätter upp Tjechovs "pjäs utan titel"
Av Björn Gustavsson

Tjechovs ungdomspjäs ”Platonov” utkom i höstas för första gången i bokform här i Sverige - i en frisk och tilltalande språkdräkt signerad Staffan Skott, vars översättning nu ligger till grund för Dramatens storsatsning på denna litet grällt färgade, här och var smått absurdistiska pjäs - med ett persongalleri omfångsrikt som i en Tolstojroman.

”Platonov” är ett drama fyllt av burleska upptåg, befolkat av lidelsefulla karaktärer och med en grundton pendlande mellan hejdlös fars och filosofisk melankoli. ”Vad är det frågan om? En komedi eller allvar?” frågar Platonov en ung dam. Hos Tjechov är det alltid frågan om bådadera.

Huvudpersonen Platonov ser sitt liv rinna i väg i en allt mer medioker tillvaro. ”Jag är tjugosju år, jag kommer att vara likadan när jag är trettio - någon förändring kan jag inte se framför mig! - och med tiden blir det slabbig passivitet och försoffning, en total likgiltighet inför allt annat än det timliga, intill döden!”

För att förströ sin frustration inleder Platonov amorösa äventyr vid sidan av den äktenskapliga vardagen - med förödande resultat.

Det må vara att här möter en Tjechov som ännu gör sina lärospån; en 18-åring som har långt kvar till de senare pjäsernas mognad - men inte minst ur litteraturhistorisk synvinkel är det intressant att här studera en världsdramatiker i vardande. Teman (längtan efter förändring, skilda slags uppbrott) liksom rollkaraktärer och händelseförlopp påminner starkt om senare helaftonspjäser.

Manuset hittades först 1920, alltså 16 år efter Tjechovs död, i ett bankfack i Moskva. Titelsidan saknades; ibland har manuskriptet brukat omnämnas bara ”pjäs utan titel”.

Det har sagts att det skulle ta uppemot sju timmar att spela pjäsen i obearbetat skick - omfånget (tre gånger längre än ”Onkel Vanja”) är alltså i klass med Lars Noréns åttiotalsdramer (liksom för övrigt tematiken). ”Platonov” spelas nästan alltid i bantade versioner. Dramatens har en speltid på tre och en halv timme.

Huvudpersonen i Karl Dunérs uppsättning framstår som en oerhört nutida, vilsen människa som på alla sätt försöker döva en känsla av brist på livsmening. Michael Nyqvist gör en av sina bästa insatser någonsin och spelar fram sin rollgestalts vånda med ett register så bländande att folk i Platonovs omgivning inte ser dennes verkliga misär.

Karl Dunér har i samarbete med Magnus Florin bearbetat pjäsen så att den salvelsefulla-romantiska dimensionen försvunnit medan karaktären av lek och lekfullhet accentuerats. Michael Nyqvist med flera tar sig an replikerna som om det stod citationstecken kring alltsammans - vilket ger samma känsla som att lyssna till samtidens umgängesformer där standardidiomet präglas av ironi och mekanisk jargong.

Peder Freijs antirealistiska scenbild och utstuderade rollkostymer - liksom Karl Dunérs trendigt moderna registil - gör genast klart att detta är en iscensättning som föga bekymrar sig om traditionell Tjechovtolkningar. Men den lättviktiga inramningen korresponderar fint med innehållet och framhäver tematiken.

Här finns inte utrymme för närmare analys av rollprestationerna. Men det är en fröjd att se detta uppbåd av gamla och unga Dramatenskådespelare samspela på denna höga nivå. Utöver Michael Nyqvists drivande spel i centrum av alltsammans kan nämnas exempelvis Lena Endres skarpa tolkning av kvinnlig ensamhet (hennes Anna med ens en tjechovsk motsvarighet till Hedda Gabler) och Marie Richardsons frustrerade medelklassfru (släkt med ”Tre systrar”).

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.