Trovärdigt och hänförande spel på Folkteatern.

Att ta saken i sina egna händer
Av Kerstin Gustafson

Vad gör man om man ser att en katastrof är på väg att inträffa och man redan har varit med om flera katastrofer och absolut inte vill uppleva en till? Så känner de tre tonårsdöttrarna Icy (Anna Persson), Orchi (Nina Särimäki) och Christel (Kristin Falksten) när deras mamma (Sara Wikström) träffar en ny man (Anders Granell). Familjen med de fyra kvinnorna bor i ett hus bredvid en järnväg. Tågen som dundrar förbi är en sorglig påminnelse om att deras livssituation är långt ifrån idealisk. Mamman kämpar för att ekonomin ska hålla ihop och hon är ständigt bekymrad för sina tre flickor som kämpar med de typiska pubertetsfrågorna om egen identitet, självständighet och mål i livet. Familjen har ett trasigt förflutet med åtminstone en man som misshandlade dem och döttrarna brottas med både ilska och skuldkänslor över det våld de utsatts för. När då mamman börjar prata om en Isaak som ska komma hem till dem ser döttrarna det som ett direkt hot. Ska det gamla helvetet börja på nytt? Ska ännu en man ta deras mor ifrån dem? För Icy, Orchy och Christel är män ingenting positivt och ingenting bra för de med sig. Män är elaka, våldsamma, maktgalna, perversa och sätter man inte stopp för dem från början tar de över allting. Det är framför allt den äldsta dottern Icy som är kritisk och hon påverkar de två yngre att se situationen som hon gör. För Icy är det omöjligt att tänka sig att Isaak är en helt vanlig man; hon tänker få bort honom ur deras liv och hon får med sig Orchi och Christel i sina planer.

Joyce Carol Oates är otroligt träffsäker i skildringen av trasiga kvinnor – här framförd i fenomenal tappning av Folkteatern Besöker. Det här är turnéversionen som bland annat uppfördes på Backa Folkets Hus. De medverkande visar sin skicklighet genom att med klen rekvisita utnyttja hela lokalen. En del av dialogerna framförs mitt bland publiken vilket gör pjäsen än mer levande och realistisk. Skådespelarna framför sina roller på ett sätt som är totalt trovärdigt och hänförande. Som åskådare kan man leva sig in i alla personligheter – den arga dottern, mamman som vill ha en man, Isaak som behöver kärlek och sällskap och hamnar mitt i ett högljutt kvinnoinferno. ”Bad Girls” handlar också om rädsla, om längtan, om ångest och om att göra någonting som man vet att man kommer att ångra.

”Bad Girls” är en stark berättelse om det som är vardag för många kvinnor. Den är skriven av en av vår tids stora författare och det känns viktigt att pjäser med det här temat sätts upp. ”Bad Girls” visar hur det är att växa upp med våld i hemmet och hur det är att leva med sår som aldrig riktigt läker.

”Bad Girls” sattes upp första gången år 2002 och blev en stor publikframgång. Den sattes åter upp under våren 2004 och spelas nu under hösten både som turnéversion och på Folkteaterns Caféscen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.