Ett medeltidsfiaskos
historia
Av Andreas Hedberg
Richard Hoberts medeltidsfilm ”Tre solar” med Lena Endre och
Mikael Persbrandt har blivit utskrattad av en enig kritikerkår. Men
det finns fler exempel på hur svårt det kan vara att producera
filmer i medeltida miljö. Café Crème begav sig till Statens
ljud- och bildarkiv i Stockholm för att gräva fram en gammal kalkon.
När den internationella jätteproduktionen ”Gypsy Fury” gick
upp på amerikanska biografer någon gång under sommaren
1950 gjorde den inte mycket väsen av sig. Inte heller i England (där
filmen fått namnet ”The Wind Is My Lover”) höjde man
på ögonbrynen. Den svenska premiären däremot, som ägde
rum den 13 december 1949, blev något av en nationell manifestation,
med kronprins Gustaf Adolf, statsminister Tage Erlander och chefen för
Kungliga Dramatiska Teatern Ragnar Josephson som hedersgäster. På biografen
Royal i Stockholm visades Lorens Marmstedts enorma samproduktion, Sveriges
dittills i särklass dyraste film, under namnet ”Singoalla”.
En romantisk sagodikt
Den dystra berättelsen om zigenerskan Singoalla och riddar Erland Månesköld är
mer bekant i sin ursprungliga version, som Viktor Rydbergs (1828-1895) mest
kända roman, publicerad första gången i den obskyra "toilettkalendern" Aurora
1857. Berättelsen hade då undertiteln "Romantisk Sagodikt".
Den första bokupplagan från 1865 utkom under rubriken Dimmor.
Fantasier och historier af Victor Rydberg. I. Singoalla. Denna andra upplaga
fick ett radikalt omarbetat slut där ljuset segrar, i kontrast till
det ursprungliga slutkapitlets dödslängtan.
Singoalla skulle från början ha blivit en helt kort historia,
men berättelsen växte och växte i den förvånade
Rydbergs rastlösa händer. Eftervärlden har tolkat den slumpmässiga
tillkomsten som ett tecken på ärlighet. I Den svenska litteraturen
beskrivs romanen som "sprungen ur ett starkt och personligt uttrycksbehov
[…] en sällsam blandning av ofrivillig bikt och kvalfull förtegenhet
om hemliga drifter". Litteraturhistorikern Victor Svanberg påstod
på 1920-talet att modellen för sagans Singoalla var en "cigarrflicka" i
Göteborg, där Rydberg från 1850-talet och framåt var
verksam som journalist. Kvinnan i fråga var möjligen av spansk
härkomst, och, skriver Svanbergs kollega Paul Gemer, "mera skön än
trogen". Rydberg skall ha överraskat sin älskarinna med en
rival, och under det uppträde som följde var manuskriptet till
sagodikten på vippen att hamna i lågorna. Men i stället
arbetade författaren vidare och förvandlade det vardagserotiska
snedsprånget till romanens patetiska tragedi. Den färdiga berättelsen
hyllades under det följande seklet som en av den svenska litteraturens
största verk.
Skräckromantik
Det var därför ingen överraskning att Rydbergs sagodikt blev
föremål för producenten Lorens Marmstedts storslagna men ödesdigra
internationella filmsatsning. Ambitionerna var höga. Den franske regissören
Christian-Jaque (pseudonym för Christian Maudet) anlitades, och varje
scen spelades in tre gånger; på franska, engelska och svenska.
Inspelningen blev Sveriges dittills största och dyraste. Filmens budget
var planerad till 1,4 miljoner kronor men de slutliga kostnaderna överskred
med marginal 3 miljoner-strecket, vilket var tio gånger mer än
normalt för en svensk långfilm på 40-talet.
Utanför Sandrew-ateljéerna på Gärdet i Stockholm byggdes
en jättelik modell av Månesköldarnas borg, med flyglar, torn
och vindbrygga. Ett sjuttiotal medlemmar av den berömda zigenarsläkten
Taikon hyrdes in som statister. Rollen som Singoalla spelades av Viveca Lindfors
(1920-1995), som tidigare medverkat i bagateller som ”Snurriga familjen” och ”Tänk
om jag gifter mig med prästen”, men också i Hasse Ekmans ”I
dödens väntrum”, baserad på Sven Stolpes dystra sanatorieroman
från 1930. Riddar Erland Månesköld spelades av Alf Kjellin
(1920-1988), i den amerikanska versionen under pseudonymen Christopher Kent.
Den första utgåvan av Singoalla kryddas precis som Rydbergs debutroman Wampyren (1848) av skräckromantiska effekter. Riddar Erland vandrar
förtrollad genom nattliga skogar, stormen sliter i trädkronorna
och krusar sjöns mörka vatten. Över hans förfäders
borg driver mörka skyar och riddaren slits mellan ljus och mörker,
mellan natt och dag. Christian-Jaques film förstärker de iögonfallande
effekterna. Vinden och mörkret kompletteras med några hoande ugglor
och Hugo Alfvéns dramatiska filmmusik avrundar dysterheten när
kameran i öppningsscenen zoomar in Månesköldarnas dystra
stenslott. Fullmånen lyser, en pageförsedd Alf Kjellin rusar genom
kulisserna i tights, kråsskjorta och trekantig hatt. Vad filmsällskapets
kulturhistoriske rådgivare Björn Thulin sysslat med under inspelningen
framstår i dag som något av en gåta. Det är inte bara
Kjellin som påminner om en statist i en film som till exempel Errol
Flynns ”The Adventures of Robin Hood” (1938).
Publiken och kritiken
Tyvärr framstår filmen ”Singoalla” som än mer
anemisk än Rydbergs roman. Silvret som zigenarna stjäl klingar
som billig plåt och under kärleksscenerna i skogen ägnar
sig Erland och Singoalla hellre åt att recitera naturlyrik än
att ge uttryck för den kärlek som uppges vara starkare än
någon annat. Hur deras son Sorgbarn koncipieras förblir en minst
lika stor gåta som i Rydbergs roman. Desto mer apart verkar därför
den två tiondels sekunder långa nakenscenen under zigenarnas
stormning av Månesköldarnas borg, där en svartmuskig tartar
sliter blusen av en blond tjänarinna. Filmen blev trots allt en publiksuccé,
om än bara i Sverige. Kritiken däremot, var på sin höjd
artigt reserverad. "Det är förunderligt hur väl filmens
miljö stämmer med den bild vi väl litet var gjort oss av den
Månesköldska borgen bland dystra skogar och melankoliska sjöar" skriver
DN:s recensent i en respektfull bedömning, medan den mer insiktsfulle
Nils Beyer i MT kallar filmen "ett gruvligt ädelpekoral […]
som förvandlat allt mänskligt liv i handlingen till rena schablonmässigheten".
StT konstaterar kort att "Singoalla borde döpas om till Sorgbarn".
Initiativtagaren Lorens Marmstedts enda tröst var att den franska versionen
ansågs betydligt bättre än den svenska. Hans storslagna projekt
gick till den svenska filmhistorien som en av dess stora, klassiska katastrofer,
fullt i klass med sentida stolpskott som Erich Hörtnagls ”Petri
tårar” från 1995 och Richart Hoberts ”Tre solar”.
För övrigt
Håll utkik efter ”Singoalla” i TV-tablån, den brukar
visas någon gång varje år. Om du vill läsa boken,
välj helst 1857 års version (exempelvis i Gidlunds utgåva
från 1983, med förord av Sven Delblanc).
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.
|